Skriet från Grimsåker

Vargar i slips: naturpopulismens politiska debut

2011-11-18T09:57:00.002+01:00

Nytt parti på gång, ”Naturdemokraterna” läser jag i morse på DN http://svt.se/2.22620/1.2607384/nytt_parti_vill_utrota_vargen Ett ”antivargparti”. Nej, det är inte fåren, älgarna eller hundarna som har blivit medvetna om sina medborgerliga rättigheter. Det är varghatarna som har bestämt sig att ta upp kampen mot den de kallar ”naturdiktaturen” och genomföra utrotning av vargen med demokratiska medel som ett anständigt komplement till deras redan befintliga medborgargarden som utrotar vargen genom gerillakrig i skogarna. Det är ”nollvision” som gäller för det nya partiet och nollvisioner är något som är populärt.

Perversionen av demokratibegreppet är ju inget nytt. Vi har redan Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna och många andra ”demokrater” och om vi slår ihop allas demokratiagendor så kommer vi verkligen uppnå ett ”rent” land bestående av herrar och får (eller herrar och älgar om man så vill).

Demokrati betyder folkstyre och om Sverigedemokraterna vill ha ett etniskt rent folkstyre bestående av vita ariska män som ska styra över de där skitiga Andra, så har väll Naturdemokraterna, i demokratins namn, lika mycket rätt i att vilja ha ett mänskligt rent folkstyre bestående av vita camouflageklädda män som ska styra över den där besvärliga naturen.

På ett sätt är det nya partiets namn väldigt avslöjande även för Sverige- och alla andra- demokrater, alla dessa människor som känner sig orättvisst behandlade och kränkta: Om man kan ha nollvision på blattarna varför inte på vargarna? Om man får på ett anständigt och demokratiskt sätt önska sig en utrotning av blattarna varför då inte av vargarna? Blattarna är ju ändå människor, så det borde vara mycket enklare att börja med vargar.

Och om vargen kan uppträda i fårakläder kan väl det mänskliga rovdjuret uppträda i slips?

De spännande teoretiska utsvävningarna finns bl.a. att läsa hos ingen mindre är jägarförbundet:

Ligné: Vargkramare liknar nazister

Eftersom jag är en positivt tänkande människa har jag i alla fall hittat två positiva saker med det nya partiet: Ett nytt ord i svenska språket: antivargparti. Det är alltid skönt att språket utvecklas och att vi kan kalla saker för vad de är. Och så hoppas jag att det nya partiet skapar sig sitt eget fina revir och roffar åt sig röster från de andra låtsasdemokraterna.

17 Νοέμβρη 1973: η πολιτική αφύπνιση ενός παιδιού

2011-11-17T18:04:00.001+01:00

Μετάφραση απο τα σουηδικά

Σαν σήμερα πριν απο 38 χρόνια συνετρίβη η φοιτητική εξέγερση ενάντια στην στρατιωτική χούντα στην Ελλάδα. Για τις γενιές που γεννήθηκαν στη δεκαετία του '70 και μετά

η μέρα αυτή χαρακτηρίζεται απο πομπώδεις λέξεις και τελετουργικά και από τις αναγκαίες

βιαιότητες που ακολουθούν κάθε χρόνο την πορεία, ενα είδος τελετουργικού κι αυτές.

Η μέρα αυτή λέγεται «Πολυτεχνείο», δηλ. το τεχνικό πανεπιστήμιο, γιατί εκεί έκαναν κατάληψη η φοιτητές στο χώρο του πανεπιστημίου, σε μια μεγαλοπρεπή πράξη αντίστασης ενάντια στη στρατιωτική χούντα. Και εκεί συνετρίβη η εξέγερση οταν ένα απο τα τανκς που είχαν παραταχθεί έξω από το πανεπιστήμιο το πρωί της 17 νοέμβρη τσούλησε τελικά πάνω απο την κεντρική πύλη και μπήκε στον πανεπιστημιακό χώρο.

Τότε είχα μόλις κλείσει τα δέκα. Δεν βρισκόμουν λοιπόν εκεί, στα οδοφράγματα. Στη διάρκεια εκείνων των ημερών του Νοέμβρη έλαβε χώρο η πολιτική μου αφύπνιση, στο σπίτι. Ξαφνικά μιά μέρα οι γονείς μου ήταν άφαντοι, χωρίς καμμία προειδοποίηση. Εγώ και ο μικρός αδερφός μου ήμασταν σπιτι με μια νταντά και καποιες οικογενειακές φίλες πηγαινοέρχονταν και μας πρόσεχαν. Το μόνο που μου είπαν ηταν οτι δεν πρέπει να πω σε κανέναν οτι λείπουν οι γονείς μου. Τίποτε άλλο. Στο σχολείο είχε εξαφανιστεί και ο υπέροχος δάσκαλός μου, ο κύριος Δήμου. Μετά δεν πήγαμε καθόλου σχολείο. Μέναμε απόκεντρα κι ακούγαμε συνεχώς πυροβολισμούς απο τη μεριά του κέντρου της Αθήνας. Οι ελεύθεροι σκοπευτές είχαν βγει παγανιά. Οι δρόμοι ήταν άδειοι, τα βράδια απαγορευόταν η κυκλοφορία, μια θανατερή ατμόσφαιρα είχε απλωθεί πάνω από τον κόσμο. Τότε έμαθα και την έκφραση «στρατιωτικός νόμος».

Οι μεγάλοι είχαν κρυφτεί. Ο κίνδυνος να συλληφθούν ήταν επικείμενος, δεν είχε σημασία αν είχαν λάβει μέρος στην εξέγερση ή όχι. Είχαν έτσι κι αλλιώς ένα παχύ και βαρύ Φάκελλο και τη σφραγίδα ως εχθροί του έθνους. Χωρίς τους κοντινούς ενήλικες στεκόμουν ξαφνικά εκεί μόνη μου με τα δέκα μου χρόνια και τον μικρό αδελφό μου. Να καταλάβω τι συμβαίνει και να πάρω καποιο είδος θέσης.

Σχεδόν όλη την παιδική μου ηλικία την πέρασα κάτω από στρατιωτικό καθεστώς. Οι γονείς δεν εκφράζονταν ποτέ κριτικά απέναντι στο καθεστώς μπροστά σ’εμας τα παιδιά. Δεν διηγούνταν ποτέ για το δικό τους πολιτικό παρελθόν, για την ιστορία ή γιατί η κοινωνία ήταν έτσι όπως ήταν. Το να γνωρίζουμε ήταν επικίνδυνο για όλους μας. Αλλά κυρίως νομίζω ότι δεν ήθελαν να μας εκθέσουν σ’αυτό το είδος γνώσης, γιατί ήταν πολύ βαρύ φορτίο για την ψυχή ενός παιδιού.

Για μένα λοιπόν ο κόσμος ήταν έτσι όπως ήταν. Ήταν διακοσμημένος με γαλανόλευκες σημαίες, αστυνομικούς, στρατιωτικούς, γείτονες που κατασκόπευαν, συλλήψεις, στρατιωτικά εμβατήρια, ρητορείες περί της «ελληνικής επαναστάσεως» (έτσι περιέγραφε η χούντα τον εαυτό της), για το στρατό και το έθνος. Ήταν βυθισμένος σε μια πάχνη σιωπής και ψιθύρων και σκεπασμένος απο μια ομίχλη τάξης και ησυχίας. Ενας αποπνικτικός αέρας. Άκαμπτα κορμιά. Φοβισμένα βλέμματα. ‘Ήταν εντελώς φυσιολογικό.

Τις μέρες της φοιτητικής εξέγερσης το ραδίοφωνο ήταν ανοιχτό στο σπίτι σχεδόν όλο το εικοσιτετράωρο. Το κρατικό ραδιόφωνο του καθεστώτος έπαιζε συνεχώς στρατιωτικά εμβατήρια και έφτυνε μακροσκελείς λόγους γεμάτους διαταγές, αποφάσεις και απειλές σε ύφος στρατοπέδου. Περισσότερο ακούγαμε το ραδιόφωνο των φοιτητών μέσα από το Πολυτεχνείο. Απο τον ραδιοφωνικό σταθμό που είχαν στήσει μονοι τους διαλαλούσαν την άποψή τους για τον κόσμο σε απ’ευθείας μετάδοση και έδιναν αναφορές των γεγονότων. Οι φωνές ήταν συγκλονιστικές, υποκινητικές και ταυτόχρονα απελπισμένες, σαν την φωνή εκείνου που θέλει να προλάβει να πει τα πιο σημαντικά, γρήγορα, πριν πεθάνει, πριν μπει μέσα ο στρατός και όλα τελειώσουν. Πότε πότε γίνονταν εκτεταμένες διακοπές γεμάτες άγχος, μήπως ήταν αυτή η τελευταία μετάδοση; Οχι, στάσου, άρχισε πάλι. Ακούγαμε, μέχρι την τελευταία μετάδοση.

Απο το ραδιόφωνο των φοιτητών εκείνες της μέρες του Νοέμβρη του 1973 άκουγα με παιδική απορία, γοητεία και τρόμο για έναν άλλο κόσμο. Μια άλλη εικόνα της πραγματικότητας έπαιρνε μορφή μπροστά στα μάτια μου. Ήταν επίσης η πρώτη φορά που άκουγα αυθόρμητες φωνές γεμάτες ανθρώπινα συναισθήματα να βγαίνουν από τη ραδιοφωνική συσκευή. Η πρώτη φορά που άκουσα τις λέξεις ελευθερία, αγώνας, αντισταση. Τις λέξεις δικτατορία και δημοκρατία. Οτι οι στρατιώτες ήταν αδέλφια μας. Για πρώτη φορά κατάλαβα το περιεχόμενο του ελληνικού εθνικού ύμνου, «Υμνος εις την Ελευθερίαν». Με περιέλουσε η συναίσθηση οτι τα πράγματα δεν είναι μόνο έτσι οπως είναι, αλλά οτι μπορούν να γίνουν κάτι διαφορετικό. Οτι ο κόσμος δεν υπάρχει απλά, αλλά ότι μπορεί και να αλλαχτεί.

Στον καιρό που ακολούθησε τη φοιττητική εξέγερση, την ωμή καταστολή της, ακολουθούμενη από μαζικές συλλήψεις, βασανιστήρια και δολοφονίες, αλλά σιγά σιγά και την κατάρρευση του χουντικού καθεστώτος και την μετάβαση σε μια τυπικά δημοκρατική διακυβέρνηση, εξακολούθησε αυτή η προσωπική μου αφύπνιση και συνειδητοποίηση. Η ομίχλη διαλύθηκε και μπόρεσα σιγά σιγα να δώσω νόημα στα πράγματα και να τα βάλω σ’ενα πλαίσιο. Μπόρεσα να καταλάβω τι σήμαινε η σιωπή και τα φοβισμένα βλέμματα. Γιατί ήταν η ατμόσφαιρα στο σπίτι τόσο διαβολεμένα τεταμένη κάθε φορά που θα βάζαμε σημαία στο μπαλκόνι στις εθνικές γορτές: σε βάζανε μέσα αν δεν το έκανες, και οι γονείς μου τη μισούσαν εκείνη τη σημαία. Τι ήταν τα ραδιοφωνικά προγράμματα που οι μεγάλοι άκουγαν τα βράδια, γιατί δεν δυνάμωναν τη φωνή για ν’ακούν καλύτερα, παρά έσκυβαν κοντά κοντά στο ράδιο και υποχρέωναν εμάς τα παιδιά να σιωπούμε: ήταν οι παράνομες εκπομπές στα ελληνικά του BBC και της Deutsche Welle. Γιατί η μαμά περίεγραφε κάποιες κυρίες σαν φίλες από το κολλέγιο, ένα κολλέγιο για το οποίο ποτέ δεν μιλούσε: έτσι έλεγαν τη φυλακή μπροστά σ’εμάς τα παιδιά. Γιατί όλοι αυτοί οι άνθρωποι που μας επισκέπτονταν στο σπίτι, οικογενειακοί φίλοι ή πιο σποραδικοί επισκέπτες, ήταν τόσο ιδιαίτεροι: Σπασμένοι, καταθλιπτικοί, με θλιψη και πόνο στα μάτια, στις άκρες των χειλιών, στις κινήσεις των χεριών, σε ολόκληρο το κορμί. Γιατί κάθονταν και μιλούσαν ώρα πολύ, σιγανά, σχεδόν ψιθυριστά, με σοβαρό και βαρύ τόνο στη φωνή. Γιατί είχαν κάποτε οι αστυνομικοί έρθει στο σπίτι και συλλάβει το μπαμπά και γιατί έλειπε τόσον καιρό. Γιατί η μαμά και ο μικρός αδερφός μου συνελήφθησαν όταν έπεσαν τα παιχνίδια του μικρού από το μπαλκόνι στην αυλή του θυρωρού. Γιατί δεν πήγαινα ποτέ στις στρατιωτικές παρελάσεις ενώ όλοι οι φίλοι μου στο σχολείο πήγαιναν. Γιατί ο μπαμπάς έμοιαζε τόσο καταβεβλημένος όταν τελικά με πήγε μια φορά στην παρέλαση να κουνάω ένα χάρτινο σημαιάκι, γιατί το ζητούσα τόσο επίμονα. Γιατί δεν είχαμε τηλεόραση στο σπίτι παρ’όλο που είχαμε χρήματα να αγοράσουμε Κατάλαβα γατί αισθανόμουν έτσι, όταν ο θυρωρός της πολυκατοικίας, ο περιπτεράς, γείτονες, μας παρακολουθούσαν καθημερινά με τα διαπεραστικά και απειλητικά βλέμματά τους. Και γιατί οι ώμοι των γονιών μου έσκυβαν ελαφρά κάτω απ’αυτά τα βλέμματα. Κατάλαβα γιατί αστυνομικοί και άλλοι δημόσιοι υπάλληλοι μας μιλούσαν με ένα ιδιαίτερο ύφος, ταπεινωτικά, απειλητικά, διατακτικά. Και γιατί το σπίτι ήταν τόσο διαφορετικό από τον έξω κόσμο.

Όταν είναι κανείς παιδί είναι ο κόσμος έτσι όπως είναι. Ότι υπάρχει γύρω είναι αυτονόητο και φυσιολογικό, ως την ημέρα που κάτι έρχεται και τραντάζει τα θεμέλια του κόσμου σου.

Η γενιά που γεννήθηκε επί χούντας και μετά βλέπει τον κόσμο της να τραντάζεται σήμερα. Για κείνους είναι η σημερινή κοινωνία κάτι το φυσιολογικό. Αυτή ήταν ως τώρα ο κόσμος τους.

Τα χρόνια που ακολούθησαν τη χούντα των στρατιωτικούν χαρακτηρίστηκαν από μια διαδικασία εκδημοκρατισμού. Ήταν γεμάτα από την αίσθηση της ελευθερίας, μια μεγάλη και βαθιά ανάσα που απορροφούσε οξυγόνο, με πίστη στο μέλλον, στις συλλογικές προσπάθειες του ανθρώπου και στην ικανότητά του να αλλάζει την κοινωνία. Μέσα σε μία περίπου δεκαετία έκανε η Ελλάδα μεγάλα θεσμικά βήματα προς την κατεύθυνση μιας σύγχρονης δημοκρατίας Όμως μετά, καπου στο δρόμο, κάτι συνέβη. Αυτό που άρχισε σαν δημοκρατία έγινε τελικά μια κακόγουστη και σουρρεαλιστική φάρσα. Η σιωπή του καθεστώτος της χούντας έχει αντικατασταθεί από την κακοφωνία της ανομίας. Τα στρατιωτικά εμβατήρια από τις βρισιές. Ο Νοέμβρης του 1973 σήμαινε για μένα μια πολιτική αφύπνιση, όμως σε ποιον κόσμο;

17 november 1973: ett barns politiska uppvaknande

2011-11-17T12:16:00.001+01:00

För 38 sedan krossades studentupproret mot militärjuntan i Grekland. För den generation som föddes på 70-talet är denna dag präglad av storslagna ord och ritualer och av de nödvändiga kravaller som varje år följer det stora demonstrationståget, ett slags ritual de också. ”Polytehnío” heter dagen, dvs Tekniska Högskolan, för det var där studenterna ockuperade universitetsområdet i en storartad motståndsakt mot militärjuntan. Och det var där upproret krossades när en av stridsvagnarna som stod uppradade utanför högskolan morgonen den 17 november rullade över den stora porten och in i universitetsområdet.

Jag hade precis fyllt 10 år då. Så jag var inte där på barrikaderna. Under dessa novemberdagar skedde mitt politiska uppvaknande i hemmet. En dag var mina föräldrar plötsligt försvunna, utan förvarning. Jag och lillebror var hemma med en barnflicka och familjens väninnor kom och gick och passade oss. Jag fick bara veta att jag inte fick tala om för någon att de var borta. Ingenting mer. I skolan var min fantastiska lärare också han försvunnen. Sen gick vi inte till skolan alls. Vi bodde utanför centrum och det hördes ständigt skottlossning från centrumhållet. Prickskyttarna hade fullt upp. Gatorna var tomma, på kvällarna fick man inte gå ut, en dödlig stämning hade brett ut sig över världen. Det var då jag lärde mig ordet Undantagstillstånd.

De vuxna hade gått under jorden. Risken var övervägande att de skulle gripas, spelade ingen roll om de hade deltagit i upproret eller ej. De hade ju en riktigt tjock och tung Personakt och stämpeln som nationens fiender. Utan de betydelsefulla vuxna var jag plötsligt där själv med mina 10 år och lillebror. Att försöka förstå och ta någon sorts ställning.

Nästan hela min barndom har jag tillbringat under militärregim. Föräldrarna yttrade sig aldrig regimkritiskt framför oss barnen. De berättade aldrig om sitt eget politiska förflutna, om historien eller om varför samhället såg ut som det gjorde. Att veta kunde bli farligt för oss alla. Men framför allt tror jag att de inte ville att vi ska utsättas för den sortens kunskap, för den var för tung att bära för ett barns själ.

Så för mig var världen bara så. Den var inredd med blåvita flaggor, poliser, militärer, spionerande grannar, gripanden, militär marschmusik, retorik om ”den grekiska revolutionen” (juntans självbeskrivning), armén och nationen.. Den var höljd i ett töcken av tystnad och viskanden och täckt av en dimma av ordning och reda. En kvävande luft. Stela kroppar. Rädda blickar. Det var normalt.

Under studentupprorets dagar var radion på nästan dygnet runt. Regimens statliga radio spelade konstant militär marschmusik och spottade ut långa tal fyllda av order och hotelser i kasernton. Men mest lyssnade vi på studenternas radio inifrån Tekniska Högskolan. På sin egentillverkade radiostation ropade de ut sin syn på världen i direktsändning och rapporterade händelseförloppet minut för minut. Rösterna var gripande, agiterande och desperata på en och samma gång, som rösten av den som vill hinna säga det viktigaste, fort, innan man ska dö, innan armen gör intrång och allting är slut. Ibland blev det långa ångestfyllda avbrott, kanske var det sista sändningen? Nej, vänta, nu är det igång igen. Vi lyssnade, ända till den sista sändningen.

Från studentradion under dessa novemberdagar 1973 hörde jag med barnets förundran, fascination och skräck om en annan värld. En annan bild av verkligheten tecknades framför mina ögon. Det var också första gången jag hörde spontana röster fyllda av mänskliga känslor komma ut från radioapparaten. Första gången jag hörde orden frihet, kamp, motstånd. Orden diktatur och demokrati. Att soldaterna var ”våra bröder”. För första gången förstod jag innehållet i den grekiska nationalsången, ”hyllning till friheten”. Insikten föll över mig om att saker och ting inte bara är som de är utan att de kan också bli något annat. Om att världen inte bara existerar utan kan också förändras.

Under tiden som följde studentupproret, dess brutala krossande, följt av massgripanden, tortyr och mord, men så småningom också kollapsen av juntaregimen och övergången till ett formellt demokratiskt styre, fortsatte denna personliga uppvaknande och insikt. Dimman löstes upp och jag kunde så småningom skapa mening och sammanhang. Jag kunde förstå vad tystnaden och de rädda blickarna betydde. Varför det var så satans spänt hemma när det skulle sättas upp en grekisk flagga på balkongen på nationaldagarna: man blev gripen om man inte gjorde det och mamma och pappa hatade den där flaggan. Vad det var för radioprogram som de vuxna lyssnade på om kvällarna, varför de inte skruvade upp volymen för att höra bättre utan satte sig istället jättenära radion och tvingade oss barn till tystnad: det var olagliga radiokanalers sändningar på grekiska, BBC och Deutsche Welle. Varför mamma kallade några damer för gamla kamrater från internatet, ett internat som hon aldrig berättade om: det var ju så de kallade fängelset inför oss barn. Varför alla dessa människor som hälsade på hemma hos oss, nära familjevänner eller sporadiska besökare, var så speciella: nedbrutna, deprimerade, med sorg och smärta i ögonen, i mungiporna, i händernas rörelser, i hela kroppen. Varför de satt och pratade långa stunder, lågt, nästan viskande, med allvarliga och nedtyngda röster. Varför pappa hade en gång blivit hämtad av polisen och varit borta så länge, varför mamma och lillebror hade blivit gripna när lillebror tappade leksaker från balkongen. Varför jag aldrig fick gå på militärparaderna på nationaldagen fast alla mina skolkamrater fick det. Varför pappa såg så förstörd ut när han till slut tog mig på nationaldagens militärparad att vifta med en liten pappersflagga, eftersom jag tjatade så mycket om det. Varför vi inte hade någon tv hemma fast vi hade råd med det. Jag förstod varför det kändes så, när höghusets vaktmästare, tidningskioskens ägare, grannar, följde oss dagligen med sina påträngande och hotfulla blickar. Och varför föräldrarnas ryggar kröktes under de där blickarna. Jag förstod varför poliser och andra myndighetspersoner talade till oss med en speciell ton, nedvärderande, hotfullt, befallande. Och varför hemmet var så annorlunda än världen utanför.

När man är barn är världen som den är. Allt som finns är självklart och normalt tills den dag något skakar om ens värld från grunden.

Den generation som föddes på 70-talet ser sin värld skakas om idag. För de har det normala varit dagens grekiska samhälle. Det har varit deras värld.

Åren som följde militärjuntan präglades av en demokratiseringsprocess. De var fyllda av frihetskänslan, ett stort djupt andetag efter syre, tro på framtiden, på människans kollektiva strävanden och förmåga att förändra samhället. Under ungefär ett decennium tog Grekland stora institutionella steg mot en modern demokrati. Men sedan hände något på vägen. Det som började som demokrati blev till slut en osmaklig och surrealistisk fars. Juntaregimens tystnad har ersatts av rättslöshetens kakofoni. Militärmarscherna av svordomarna. Ett politiskt uppvaknande blev det för mig i november 1973. Men till vad?

Fortsättning följer…

«Ωραία η Σουηδία, έτσι;»

2011-11-04T16:48:00.000+01:00

«Ωραία η Σουηδία, έτσι;» Αυτη την ερώτηση μου την κανουν σχεδόν καθημερινά εδώ στην Ελλάδα, μόλις λέω οτι ζω στην Σουηδία. Την λένε με ένα τόνο μελαγχολικής ζηλοτυπίας στη φωνή τους. Κι εγώ αισθάνομαι το ίδιο αμήχανη κάθε φορά. Οχι λόγω της ζηλοτυπίας στη φωνή αλλά γιατί αυτή η ρητορική ερώτηση είναι κάτι εντελώς καινούργιο για μένα. Το μόνο που άκουγα μέχρι τώρα από τους συμπατριώτες και τις συμπατριώτισσές μου ήταν οτι Η Ελλάδα Είναι Η Πιό Ωραία Χώρα Του Κόσμου. Και τώρα τι να απαντήσω σ’αυτη την ερώτηση, για να είμαι ειλικρινής;

Οι περισσότεροι εννοούν βέβαια την κοινωνική ευημερία και το επίπεδο υλικών παροχών που υποθέτουν οτι υπάρχει στη Σουηδία. Κι εγώ πρέπει βέβαια να απαντήσω οτι φυσικά δεν βρισκόμαστε σε τέτοια αθλιότητα όπως τα εδώ, αλλά και οτι η κρίση και ο νεοφιλελευθερισμός μας έχουν πλήξει κι εμάς. Και οτι στην ουσία το ωραίο με τη Σουηδία δεν είναι το επίπεδο υλικής διαβίωσης αλλά η δημοκρατία και το κοινωνικό και πολιτικό ήθος στα οποία οφείλεται και βασίζεται. Εξηγώ επίσης οτι η δημοκρατία δεν είναι ένα πιάτο που σερβίρεται ετοιμο στο λαό, αλλά ενα επίτευγμα που απαιτεί προσπάθειες. Και οι περισσότεροι ακούν με ενδιαφέρον, κάτι που επίσης με εκπλήσσει. Αλλά και με κάνει και λίγο αισιόδοξη.

Έχω διαβάσει πολλές ενδιαφέρουσες αναλύσεις που τοποθετούν την ελληνική κρίση μέσα στα πλαίσια της διεθνούς τραπεζικής κρίσης και της παγκοσμιοποίησης του καπιταλισμού. Δεν είμαι ομως εντελώς ικανοποιημένη. Για να καταναοήσει κανείς την κατάρρευση του νεοφιλελεύθερου ευρωπαϊκού μοντέλου στην Ελλάδα πρέπει να δει – να θέλει να δει – την φύση της ελληνικής κοινωνίας, οικονομίας και πολιτικής. Δεν είναι μόνο θέμα τραπεζών και νομισμάτων. Κι αυτά που συμβαίνουν δεν είναι τίποτα το καινούργιο. Απλά έχουν πλέον καταστεί άκρως μη βιώσιμα.

Η ελληνική κοινωνία είναι μια κοινωνία βυθισμένη στην αποσύνθεση και τη διαφθορά. Οχι επειδή οι έλληνες είναι ιδιαίτερα χαζοί ή κακοί, υπάρχουν ιστορικοί, κοινωνικοί και πολιτικοί λόγοι για την κατάσταση αυτή. Ομως το γεγονός παραμένει οτι η διαφθορά διαπερνάει ολόκληρο το σώμα της κοινωνίας, από την κορφή ως τα νύχια. Εαν κανεις δεν το γνωρίζει αυτό δεν μπορεί ποτέ να κατανοήσει αυτά που συμβαίνουν στη χώρα αυτή, φαίνονται εντελώς σουρρεαλιστικά. Στην ελληνική κοινωνία η διαφθορά είναι κανόνας και σύστημα. Εμφανίζεται μαζί με άλλα δύο φαινόμενα, οπως το βλέπω εγώ, που είνα στενά συνδεδεμένα μεταξύ τους. Τον μαύρο τομέα στην οικονομία και τον λαϊκισμό στην πολιτική.

Ο ελληνικός μαύρος τομέας ή παραοικονομία είναι πολλαπλά μεγαλύτερος από τον νόμιμο, λευκό τομέα. Δεν είναι τοπικός, είναι συνδεδεμένος με μια ευρωπαϊκή και παγκόσμια μαύρη και εγκληματική οικονομία. Ενα μέρος απο το μαύρο χρήμα είναι φυσικά χρήμα διαφθοράς, μίζες και λαδώματα που πληρώνονται δεξιά κι αριστερά, από τα δισεκατομμύρια των μεγάλων κρατικών συμβάσεων έως το φακελλάκι που θέλει ο γιατρός για να προσέξει τη μάνα σου στην εντατική. Υπάρχει ενα σύστημα παραπαιδείας κι ενα σύστημα παρανοσηλείας που ανακυκλώνουν τεράστιες ποσότητες χρήματος από τις οποίες μόνο ενα ασήμαντο κλάσμα δηλώνεται στην εφορία.

Ενα άλλο μέρος της μαύρης οικονομίας αποτελείται από μαύρη εργασία ασύλληπτων διαστάσεων. Ολες οι ανειδίκευτες εργασίες και ολ’ αυτά που στη Σουηδία ονομάζουμε «υπηρεσίες ευημερίας» εκτελούνται από εργαζόμενους που όχι μόνο κακοπληρώνονται αλλά πληρώνονται με μαύρα μεροκάματα δουλείας και που γι’αυτό το λόγο δεν περιλαμβάνονται από καμμία ασφάλιση και από καμμία εργατική νομοθεσία ή σύμβαση, δεν δικαιούνται σύνταξη ή αποζημίωση για εργασιακές βλάβες στην υγεία τους: εργάτες γης, οικοδομής, καθαρίστριες, υπηρέτριες, νταντάδες, υπηρέτριες που φροντίζουν γέρους, άρρωστους και ανάπηρους, δηλ. ολες εκείνες οι δουλειές με τις οποίες ο κοινός έλληνας δεν θέλει να λερώνει τα χέρια του.

Ενα τρίτο μέρος της μαυρης οινομίας παράγεται από εγκληματικές δραστηριότητες και κυρίως από εκτεταμένη οργανωμένη εγκληματικότητα. Η Ελλάδα είναι μια χώρα διαμετακόμισης διαφόρων λαθραίων ειδών προς την Ευρώπη, από ναρκωτικά έως σεξουαλικούς δούλους. Και είναι κι ένα τεράστιο πλυντήριο χρήματος που προέρχεται απ’ αυτές τις δραστηριότητες, συνήθως υπό τη μορφή ενός κατάμαυρου κλάδου διασκέδασης αλλά και αλλων ύποπτων επιχειρησιακών συστάδων. Για να λειτουργήσουν ολ’ αυτά χρειάζονται ακόμα περισσότερα λαδώματα κι ετσι γυρίζει ο τροχός της μαυρης οικονομίας.

Αυτά δεν είναι πράγματα που συμβαίνουν στα παρασκήνια. Συμβαίνουν επί σκηνής, φωτισμένα από τον δυνατό (εκτυφλωτικό;) ελληνικό ήλιο. Ολόκληρο το κατεστημένο είναι εμπλεγμένο στην μαύρη αυτή οικονομία και στη διαφθορά. Υψηλά ιστάμενοι δημόσιοι υπάλληλοι μπορούν π.χ. να διαθέτουν κάποια κέντρα νυχτερινής διασκέδασης, για να αναφέρω μόνο ένα παράδειγμα. Ακούω και διαβάζω καθημερινά ανατριχιαστικές περιπτώσεις που θα μπορούσαν να γεμίσουν πολλές σελίδες.

Ο ελληνικός δημόσιος τομέας είναι μια μηχανή διαφθοράς που ανακυκλώνει μαύρο χρήμα, λαδώματα και μίζες. Για το λόγο αυτό, το σύστημα είναι εντελώς αδιαφανές και νομικά ανασφαλές. Οι νόμοι και οι κανονισμοί χρησιμοποιούνται από τους υπαλλήλους, από θυρωρό έως διευθυντή, για να εσπράττουν χρήματα. Το να έχεις μια θέση – και μάλιστα τη σωστή θέση – στο δημόσιο είναι λοιπόν μια επικερδής επιχείρηση. Και εφ’όσον το δημόσιο αποτελεί το θεσμικό πλαίσιο ενός σύγχρονου κράτους, ο δημόσιος τομέας καθορίζει τι είναι το φυσιολογικό και το επιθυμητό σε όλη την υπόλοιπη κοινωνία.

Η αρχή του διαχωρισμού των εξουσιών έχει τεθεί εντελώς εκτός λειτουργίας. Τα στεγανά ανάμεσα στη βουλή, την κυβέρνηση, τη δικαστική εξουσία και την αστυνομία είναι κουρελιασμένα και διάτρητα πανιά οπως αυτά που κρέμονται σ’ενα φτηνό πορνείο του τρίτου κόσμου, μέσα στα οποία μαγκώνονται απελπιστικά οι κοινοί πολίτες ενώ οι αρχιμαφιόζοι και οι μεγαλοαπατεώνες περιδιαβάζουν ανενόχλητοι. Το ιδίο ισχύει και για το σύνταγμα που έχει υποστεί άπειρες μετατροπές από την δημιουργία του στην μεταπολίτευση. Κάθε φορά για να προσαρμοστεί σε διάφορα ιδιοτελή συμφέροντα. Τολμώ να μαντέψω ότι δεν υπάρχουν παρά ελάχιστοι νόμοι – περιλαμβανομένου του συντάγματος - που δεν ανακαλούνται από κάποιον άλλο νόμο, διάταγμα, εγκύκλιο ή δικαστική απόφαση.

Και φυσικά δεν βγαίνουν ολοι στη σύνταξη στα 55 στην Ελλάδα, ετσι όπως τα φωνάζουν τα σουηδικά ΜΜΕ. Αυτή η παροχή, μαζί με πολλές άλλες, σχεδόν πάντα σκανδαλώδεις, είναι προνόμιο μιας ελίτ μόνιμων δημοσίων υπαλλήλων. Και με τη «σωστή θέση» έχει κανείς και τα καλύτερα προνόμια. Το μεγαλύτερο προνόμιο απ’ όλα είναι να μη χρειάζεται να εργάζεσαι. Υπάρχουν χώροι εργασίας όπου θεωρείται φυσιολογικό να χτυπάς κάρτα και μετά να βγαίνεις έξω και να κάνεις ότι θέλεις, π.χ. να δουλεύεις στο ιδιωτικό σου κομμωτήριο, ή κάτι παρόμοιο. Το δεύτερο καλύτερο προνόμιο είναι να απεργείς με μισθό και να έχεις ενεργή δράση ενάντια στον εργοδότη σου. Δεν έχεις παρά να χτυπήσεις κάρτα και μετά να βγεις έξω να διαδηλώσεις ενάντια στην κυβέρνηση.

Όσο παράλογα κι αν ακούγονται αυτά, είναι μια πραγματικότητα απέναντι στην οποία οι υπόλοιποι έλληνες έχουν μια πολύ αμφίθυμη στάση. Από τη μιά την μισούν, από την άλλη ονειρεύεται ο καθένας μια τέτοια προνομιούχα θέση. Και μπορεί κανείς να κάνει πολλά για να κερδίσει μια τέτοια θέση, κυρίως μπορεί να πουλήσει την ψήφο του σ’ενα πολιτικό κόμμα που θέλει την εξουσία για να καταβροχθίσει το δημόσιο χρήμα που εδώ και πολύ καιρό αποτελείται από πιστώσεις. Στη χώρα της επιπολαιότητας και της ελαφρομυαλιάς είναι κάτι τέτοιο εντελώς φυσιολογικό και ο καθείς μπορεί να το κάνει σηκώνοντας τους ώμους. Μέχρι και 100.000 μπορεί να είναι οι θέσεις που δεν θα έπρεπε να υπάρχουν στο δημόσιο, θέσεις που έχουν δημιουργηθεί για να στελεχωθούν με τους πελάτες πολιτικών και άλλων παραγόντων.

Αυτό το είδος «εμπορίου» με ψήφους είναι το βασικό συστατικό στο άτυπο ελληνικό πολιτικό σύστημα, το οποίο – πίσω από μια βιτρίνα φαινομενικά δημοκρατικών θεσμών – είναι ένα χαρακτηριστικό πελατειακό σύστημα με ρίζες στον φεουδαρχικό μεσαίωνα.

Το εμπόριο αυτό σημαίνει ανάμεσα σ’αλλα οτι κάποιος παίρνει μια θέση στο δημόσιο γιατί είναι πελάτης κάποιου, και έχει αυτό που ονομάζεται «μέσον». Χωρίς μέσον δεν φτάνει κανείς πουθενά. Μια θέση στο δημόσιο κερδίζεται σπάνια λόγω προσόντων. Ο ελληνικός δημόσιος τομέας είναι στην πλειοψηφία του (υπάρχει πάντως μια έντιμα εργαζόμενη μειοψηφία) στελεχωμένος από ανθρώπους που δεν γνωρίζουν το αντικείμενο της εργασίας τους (εάν έχουν κάποιο) και που είναι εμφανώς ανίκανοι. Η έλλειψη αξιοκρατίας έχει φυσικά ως αποτέλεσμα μια τεράστια υποπαραγωγικότητα, υπολειτουργικότητα, ελλειπή χρήση των δυνητικών ικανοτήτων της χώρας αλλά και απελπισία για τους ανθρώπους που παρ’ολες τις ικανότητες και τα προσόντα τους ποτέ δεν καταφέρνουν να πετύχουν γιατί δεν έχουν μέσον ή γιατί, παρ’ολες τις συνθήκες, κατέχουν κάποιο ήθος. Ο θρίαμβος της ανικανότητας καθορίζει βέβαια και τη νόρμα για το τι έχει υψηλή αξία στην κοινωνία γενικότερα.

Κάθομαι λοιπόν και κοιτάζω στην τηλεόραση συζήτηση στη βουλή. Και βλέπω τον ένα μετά τον άλλο, βουλευτές και βουλευτίνωες να παίρνουν θέση στην έδρα του ομιλητή και να κάνουν κριτική, με δραματικό λεξιλόγιο και θεατρικές κινήσεις και ύφος, στις αποφάσεις του δικού τους κόμματος και του δικού τους ηγέτη. Την ίδια στιγμή που παραμένουν στο κόμμα και δηλώνουν οτι, αν και δεν συμφωννούν με την απόφαση, θα την στηρίξουν. Μια βουλή του παραλόγου όπου οι βουλευτές ρητορεύουν ενάντια στο ίδιο τους το κόμμα;; Αυτό μπορεί κανείς να το κατανοήσει μόνο αν γνωρίζει τον παραλήπτη των δηλώσεών τους, δηλ. τους ψηφοφόρους/προσωπικούς τους πελάτες.

Οι μεσαιωνικές δομές αναπαράγονται ακόμα και μέσα στο συνδικαλιστικό κίνημα που λειτουργεί σύμφωνα με τις αρχές των συντεχνιών. Ένας από τους παραλογισμούς εδώ είναι οτι τα συνδικάτα και η αριστερά κατηγορούν την κυβέρνηση που προσπαθεί να επιβάλλει ένα σύγχρονο εργατικό δίκαιο όπως αυτό που εδώ και χρόνια ισχύει σε χώρες όπως η Σουηδία, οτι θέλει να φέρει τις εργασιακές σχέσεις «πίσω στο μεσαίωνα». Παρ’ ολο που βρίσκονται ακριβώς εκεί αυτή τη στιγμή. Η χειρότερη απ’ όλες τις συντεχνίες είναι η συντεχνία των δημοσίων υπαλλήλων, που έχουν το προνόμιο να απεργούν διατηρώντας και τις θέσεις και τους μισθούς τους και να πραγματοποιούν κάτι που εγώ ονομάζω κοινωνικό και οικονομικό σαμποτάζ,και που έχει ένα και μόνο σκοπό: να παρεμποδίσει την οποιαδήποτε αλλαγή που απειλεί τα προνόμιά τους και τα προνόμια των πατρώνων τους.

Μέσα σ’ενα τέτοιο σύστημα οι έλληνες δεν συμπεριφέρονται ως σύγχρονοι πολίτες αλλά ως φεουδαρχικοί υπήκοοι/ραγιάδες. Στην πράξη δεν έχουν πολιτκά δικαιώματα και υποχρεώσεις, παρ’ ολο που αυτά υπάρχουν σε θεσμικό επίπεδο. Δεν υπάρχουν στη συνείδηση γιατί δεν υπάρχει πολιτική αγωγή. Η φυσιολογική συμπεριφορά του ραγιά είναι να λαδώνει, να εξαπατεί και να γλείφει την εξουσία. Ή να είναι ανυπάκουος και αντάρτης. Ο ραγιάς είναι ανίσχυρος κι αν θέλει να επιτύχει πρέπει να κατέχει ένα παχύ πορτοφόλι, μια μεγάλη γλώσσα και, όχι σπάνια, διαθέσιμα γεννητικά όργανα.

Υπάρχει και μια πατριαρχική διάσταση σ’αυτό το φεουδαρχικό πελατειακό σύστημα, η οποία είναι ίσως και ο λόγος για τον οποίο η πολτική συνείδηση του έλληνα έχει παραμείνει σε επίπδο νηπιαγωγείου. Ο πατριάρχης/πάτρωνας μεταχειρίζεται τους ραγιάδες ως ανήλικους. Μοιράζει τα προνόμια αυθαίρετα στα «καλά παιδιά» και αρνείται τις καραμέλλες στα «κακά παιδιά». Όταν δίνει είναι «καλός». Όταν δεν δίνει είναι «κακός». Αυτή η πατριαρχική διάσταση είναι βασική και για το φαινόμενο εκείνο που χαρακτηρίζει τον ελληνικό πολιτικό βίο, ιδιαίτερα μετά τη δεκαετία του 90, τον λαϊκισμό.

Ο λαϊκισμός χαρακτηρίζει όλα τα ελληνικά πολιτικά κόμματα, χωρίς εξαίρεση, από δεξιά ώς αριστερά. Τα συστατικά του είναι, ανάμεσα σ’άλλα: να χαϊδεύει τ’αυτιά των ψηφοφόρων/πελατών λέγοντας πάντα αυτά που θέλουν ν’ακούσουν; Να επικαλείται το «λαό» και την οργή του και να φέρεται ως ο συνήγορος του λαού; Να «απελευθερώνει» συστηματικά τον λαό από τις ευθύνες του; Να ρίχνει συνεχώς τις ευθύνες σε «άλλους», που ποικίλουν ανάλογα με τον πολιτικό χρωματισμό του κόμματος είναι όμως πάντα άλλοι, από τους ευρωιμπεριαλιστές ως τους μετανάστες, τους αλβανούς και τους μαύρους; Να πυροδοτεί τα πιο πρωτόγονα αντακλαστικά των ανθρώπων ερεθίζοντας τους φόβους τους και το ένστινκτο αυτοσυντήρησης; Να είναι πάντα ενάντια σε ότι είναι κανούργιο και διαφορετικό; Να μην παρουσιάζει ποτέ καμμία ανάλυση ή κάποια εποικοδομητική πρόταση που βασίζεται στην πραγματικότητα.

Μόνο ένα παράδειγμα: Ο Παπανδρέου άλλαξε όλη την ηγεσία του στρατού και της αστυνομίας αυτές τις μέρες. Όχι για να εμποδίσει κάποιο πραξικόπημα, αν και εκφράστηκαν ακόμα και τέτοιες απειλές δημόσια. Η αλλαγή ήταν προσχεδιασμένη και εντάσσεται στην κάθαρση του κρατικού μηχανισμού από τη διαφθορά. Κάθε βίδα στον στρατιωτικό εξοπλισμό της χώρας είναι αγορασμένη κάτω από σκανδαλώδεις συνθήκες που θα έκαναν ακόμα και τις σχέσεις ανάμεσα στη νιγηριανή κυβέρνηση και τη Σελλ να ωχριάσουν. Και πίσω από την οργανωμένη εγκληματικότητα που αλωνίζει μέσα στην μαύρη οικονομία υπάρχει μια σε βάθος διεφθαρμένη αστυνομία και δικαιοσύνη. Τα μέτρα κάθαρσης τα υποδέχθηκαν τα κόμματα της αριστεράς με την συνηθισμένη τους αγανάκτηση. Ήταν λάθος, αντιδημοκρατικό, απαράδεκτο.. και μιλάμε για τα κόμματα της αριστεράς.

Ο λαϊκισμός είναι η πολιτική πρακτική που σερβίρει έτοιμα, εύπεπτα πιάτα στο λαό. Που παιδοποιεί και ουσιαστικά διαφθείρει τον λαό. Και που τον εκμεταλλεύεται ως μηχανή παραγωγής προπηλακισμών, παραπόνων και κατηγοριών, ένα όχλο που επιστρατεύεται για να παίξει το ρόλο των «αγανακτισμένων πολιτών» κάθε φορά που θα ληφθεί απόφαση για κάποια μεταρρύθμιση.

Γι’αυτό τολμώ να πώ, έχοντας επίγνωση οτι πληγώνω πολλούς, οτι δεν είναι μόνο «η εξουσία» που είναι διεφθαρμένη στην Ελλάδα, αλλά και ο λαός. Γιατί όταν κανείς πουλά την ψήφο του για μια θέση σ’ενα γραφείο ή για διάφορα προνόμια, είναι διεφθαρμένος. Η ψήφος δεν είναι εμπορικό αγαθό αλλά ένα πολιτειακό εργαλείο και ένα πολιτικό δικαίωμα. Και ειδικά στην Ελλάδα, έχουν αγωνιστεί και θυσιαστεί χιλιάδες άνθρωποι για το δικαίωμα αυτό. Καθώς φαίνεται, άδικα.

Ο λαϊκισμός έχει μετατρέψει τους έλληνες σ’ενα κοπάδι καταναλωτών που χειροκροτεί οταν έχει χρήμα να ψωνίσει και φτύνει οταν δεν του το δίνουν. Που απαιτεί να του δίνουν πίστωση όταν έχουν σπαταληθεί τα χρήματά του. Και μετά κι άλλη πίστωση. Που τσαντίζεται όταν δεν του δίνουν πια πίστωση ή όταν μπαίνουν πιστωτικοί όροι. Που συμπεριφέρεται σαν ένα κακομαθημένο παιδί νηπιακής ηλικίας που δεν αναγνωρίζει όρια, που νομίζει ότι πάντα φταίνε οι άλλοι, που τσιρίζει και σέρνεται στο πάτωμα όταν δεν γίνεται το δικό του και αρνείται να συνεργαστεί. Που νομίζει οτι η δημοκρατία είναι το δικαίωμα να κάνεις ότι θέλεις και να-μην-έχεις-καμμία-υποχρέωση-προς-κανένα-μαλάκα. Μια ολόκληρη γενιά έχει γαλουχηθεί σαν ένας τέτοιος παιδοποιημένος καταναλωτής που αρνείται κατηγορηματικά να κοιτάξει την πραγματικότητα στα μάτια και να αποδεχθεί τις συνέπειες του γεγονότος οτι έως τώρα δεν ανέλαβε τις ευθύνες του: να ενδιαφερθεί για τα κοινά και να αναπτύξει την δημοκρατία.

Ο δημόσιος λόγος αποτελείται από απίστευτες μπούρδες, χονδροειδείς και χυδαίες λέξεις και εκφράσεις, μεγαλοστομίες, μνημειώδεις δηλώσεις χωρίς περιεχόμενο, φτηνή και θεατρική ρητορεία και φθαρμένα συνθήματα.

Ο λαϊκισμός των πολιτικών κομμάτων είναι μια από τις αιτίες της κρίσης εφ’ όσον επί όλα αυτά τα χρόνια έχουν κάνει προσπέραση στην πραγματικότητα. Και η ανευθυνότητα χτυπάει νέα ρεκόρ καθημερινά. Παρά την εμφανώς τεράστια κρίση και τις επίμονες προσπάθειες και προτάσεις του Παπανδρέου, αρνούνται στη συμπαράστασή τους μέσα από κάποια συνεργασία ή συναίνεση με την κυβέρνηση για την διαχείριση της κρίσης. Παρά το γεγονός οτι η κυβέρνηση αυτή κέρδισε τις εκλογές αμφισβητείται η νομιμότητά της κάθε λεπτό από την πρώτη μέρα της κυβερνητικής περιόδου, σ’ενα πόλεμο του οποίου το αντικείμενο είναι να κερδίσουν όσο γινεται περισσότερους πόντους από την κρίση. Στο κυνήγι των ψήφων, αυτού του πολύτιμου εμπορεύματος, αντιπαρατίθενται σε κάθε αλλαγή που έχει θελήσει να εφαρμόσει η κυβέρνηση, σε καθε απόφαση. Κι όχι μόνο αυτό. Πυροδοτούν και παροτρύνουν το λαό να μποϊκοτάρει τις αποφάσεις και να παρεμποδίσει την εφαρμογή τους. Σαμποτάρουν συνειδητά ολες τις μεταρρυθμίσεις που απειλούν το πελατειακό σύστημα και τις δομές της διαφθοράς. Υπάρχει ουσιαστικά μόνο ένα, βασικό αίτημα πίσω από όλες τις απεργίες, τις στάσεις και τις καταλήψεις: Καμμία αλλαγή!

Το γεγονός οτι οι μεταρρυθμίσεις που η κυβέρνηση έχει προσπαθήσει να εφαρμόσει είναι συστηματικές αλλαγές με μακροπρόθεσμο στόχο την κάθαρση από τη διαφθορά, την μαύρη οικονομία και το πελεατειακό σύστημα, δείχνει οτι η άγρια αντίσταση ενάντια στην κυβέρνηση είναι μια αντιδραστική αντίσταση στραμμένη προς το παρελθόν.

Μ’αυτά που λέω δεν θέλω κατά κανέναν τρόπο να μειώσω τις δυσκολίες που ο απλός έλληνας αντιμετωπίζει. Αυτές υπάρχουν. Αλλά ο δρόμος που οδηγεί έξω από τις δυσκολίες είναι η ριζική κοινωνική μεταρρύθμιση και όχι η συντήρηση των δομών που δημιούργησαν την κρίση. Σ’αυτές τις δομές είναι εμπλεγεμένα πλατιά κοινωνικά στρώματα. Τα πολιτικά κόμματα δεν μπορούν σήμερα δυστυχώς να λειτοργήσουν ως προοδευτικές δυνάμεις εφ’όσον είναι «πολιτικά καταστήματα». Γι’ αυτούς τους λόγους, δηλ. επειδή η διαφθορά είναι τόσο βαθιά και συστηματική και συνυφασμένη με την δομή της κοινωνίας, δεν κατάφερε η κυβέρνηση να την καταπολεμήσει. Φαντάζομαι οτι χρειάζονται τουλάχιστον 10-15 χρόνια με πεισματική και σκληρή δουλειά, καθώς και τεράστια πολιτική θέληση ΚΑΙ συναίνεση για να καθαριστεί ο δημόσιος τομέας και για να εισαχθούν μεγάλες πόσοτητες νέω νόμων, κανονισμών και ακόμα ηθικών αρχών. Γιατί δεν πρόκειται μόνο για την εφαρμογή δομικών αλλαγών αλλά και για τη δημιουργία μιας άλλης κουλτούρας και την εδραίωση πολιτικού και κοινωνικού ήθους. Γι α κάτι τέτοιο χρειάζονται πολλές κυβερνήσεις και εκλογικές περίοδοι. Γι’αυτό και είναι εμφανές οτι είναι σχεδόν αδύνατον να πετύχει κανεις τετοιες δύσκολες μεταρρυθμίσεις τη στιγμή που εκτυλίσσεται μια οικονομική κρίση και με τη φυσιολογική δυσαρέσκεια που την ακολουθεί. Αυτό όμως δεν την κάνει λιγότερο αναγκαία.

Το οτι η κυβέρνηση δεν κατάφερε να δαμάσει τη διαφθορά έως τώρα δεν είναι περίεργο. Η διαφορά διαπερνάει ακόμα και το κυβερνητικό κόμμα και την ίδια την κυβέρνηση κι έτσι εξουδετερώνονται ολες οι προσπάθειες του «υγιούς» μέρους της να λάβει και να εφαρμόσει στρατηγικές αποφάσεις. Ταυτόχρονα έχει ως συνέπεια οτι τα δανεια που δίνονται εξαφανίζονται μέσα στην συνηθισμένη «μαύρη τρύπα». Αυτός είναι και ο λόγος που η εποπτεία επί της Ελλάδας τέθηκε ως όρος για την πληρωμή της 6^ης δόσης του δανείου. Από την άποψη του δανειστή είναι απόλυτα λογικό να θέλει να έχει διαφάνεια και έλεγχο για το που πάνε τα δανεικά, ιδιαίτερα όταν έχουν ήδη αποφασίσει το «κούρεμα» του μισού δανείου. Η εποπτεία σημαίνει αναμφισβήτητα οτι οι έλληνες χάνουν την εξουσία πάνω στη διοίκηση της χώρας τους. Αλλά όπως είχε πει κάποτε και ο (πρώην πρωθυπουργός) Göran Persson, «όποιος έχει χρέη δεν είναι ελεύθερος». Και η Ελλάδα έχει χρέη από γεννησιμιού της. Η εποπτεία αυτή είναι περίπου αυτό που στη Σουηδία λέμε «εξωτερικός λογιστικός έλεγχος». Και είναι κάτι που κάνει ολόκληρο το ελληνικό κατεστημένο, από δεξιά έως αριστερά, κι από την κορφή ως τα νύχια, να τρέμει και να υπεραερίζεται σε άγχος πανικού.

Οι συζητήσεις και τα σχολια δινουν και παίρνουν σε ολα τα τηλεοπτικά κανάλια. Ο τόνος είναι υστερικός. Στην οθόνη παρελαύνουν καλοθρεμμένοι υστερικοί κύριοι που τσιρίζουν και λαχανιάζουν και ξερνάνε βλακειες και χυδαιότητες, συνοδευόμενοι από ελαφροντυμένες ξανθές με πλαστικές χειρουργικές που αντιπροσωπεύουν την ελληνική εκδοχή της συμμετοχής της γυναίκας στην πολιτική και τα ΜΜΕ. Μέσα σ’αυτη την υστερία βρίσκεται ο Παπανδρέου στην εστία του φακού. Το να βρίζεις τον Παπανδρέου και να τον στολίζεις με όλα τα πιθανά επίθετα είναι σήμερα το πολιτικά σωστό στην Ελλάδα. Μεσα σε μια οχλοκρατική ατμοσφαιρα μεγάλων διαστάσεων ο Παπανδρέου χλευάζεται, κατηγορείται για τα πάντα (ως τώρα εχω ακούσει στην τηλεόραση ακόμα και οτι είναι ψυχασθενής και εγκληματίας). Ο απο-ανθρωπισμός πραγματοποιείται και μέσω των γραπτών μεσων όπου του έχει αφαιρεθεί το όνομά του και αναφέρεται πλέον ως ΓΑΠ. Αυτη η έλλειψη σεβασμού για τους εκλεγμένους αντιπροσώπους του λαού είναι βέβαια κάτι φυσιολογικό στην Ελλάδα και αντιστοιχεί στην έλλειψη σεβασμού των εκλεγμένων αντιπροσώπων προς το λαό. Αλλά το κύμα υστερίας απένταντι στον Παπανδρέου έχει αρχίσει να παίρνει ιδιαιτερα δυσάρεστες διαστάσεις.

Δεν είναι δημοφιλής γιατί δεν είναι λαϊκιστής. Τα λέει όπως είναι, περιγράφει το πρόβλημα, τις αναγκαίες αποφάσεις και τις συνέπειές τους. Αυτά είναι δυσάρεστα. Και επειδή η υποεξελιγμένη πολιτική συνείδηση του μέσου έλληνα δεν του επιτρέπει να κανει διαχωρισμό ανάμεσα στην κατάσταση και στο πρόσωπο, γίνεται ο Παπανδρέου η προσωποποίηση του προβλήματος. Γίνεται αποδιοπομπαίος τράγος.

Κάποιο εννοούν οτι η πρόταση δημοψηφίσματος που έκανε αλλά και η διαχείριση της κρίσης είναί πολιτική αυτοκτονία. Εγώ το βλέπω σαν σημείο πολιτικού ήθους. Το ότι ένας πολιτικός ηγέτης τολμά να τεθεί υπεράνω ιδιοτελών συμφερόντων είναι κάτι που δεν εκτιμάται σ’ετούτη τη χώρα, είναι κάτι που προκαλεί τον χλευασμό του όχλου. Επειδή η αντιπολίτευση μέσα σ’αυτήν την απίστευτα κρίσιμη κατάσταση εξακολουθεί να απαιτεί την παραίτηση της κυβέρνησής του και του ίδιου επικαλούμενοι την οργή του λαού, έκανε ο Παπανδρέου μια τολμηρή κίνηση: Εφ’όσον αρνούνται να συνεργαστούν για να βγει η χώρα από την κρίση επικαλούμενοι το λαό, ας πάμε κατ’ευθείαν στο λαό κι ας τον ρωτήσουμε εάν εκείνος θέλει να συνεργαστεί. Αυτη η κίνηση ξεγύμνωσε τα θολά κίνητρα της αντιπολίτευσης. Αλλά κυρίως ξεγύμνωσε και αποκάλυψε θολά κίνητρα στις γραμμές του Παπανδρέου. Οι διαμαρτυρίες και οι απειλές παραίτησης άρχισαν να πέφτουν βροχή, μασκαρεμένες με ιδεολογικούς και πολιτικούς όρους, αλλά τόσο διάφανες πιά.

Και πιστεύω πραγματικά οτι αυτός ήταν ένας από τους στόχους αυτής της κίνησης. Εάν ο Παπανδρέου δεν καταφέρει να δαμάσει το πρόβλημα της διαφθοράς μέσα στην ίδια του την παράταξη δεν θα μπορέσει ποτέ να εφαρμόσει καμμία μεταρρύθμιση.

Δεν νομίζω οτι ο Παπανδρέου κάνει καμμία πολιτική αυτοκτονία. Τουλάχιστον όχι αν δεν ταυτίζουμε την πολιτική με τον λαϊκισμό., Για μένα αντιπροσωπεύει το πολιτικό ήθος σε μια χωρα οπου αυτος ο ορος δεν έχει πια περιεχόμενο. Πιστεύω όμως οτι ο ίδιος ως ηγέτης ή ακόμα και ως πρόσωπο, θα καταστραφεί αν βρεθεί σε μια θέση ανάμεσα σε συμπληγάδες πέτρες, στριμωγμένος ανάμεσα στην εποπτεία από τη μιά και τον δυσαρεστημένο όχλο από την άλλη. Αν θα συνεχίσει να ηγείται τον χειρισμό της κρίσης και την κάθαρση κάτω από εξωτερικό λογιστικό έλεγχο θα πρέπει να έχει μαζί του το λαό. Η πρόταση δημοψηφίσματος ήταν ένας τρόπος να θέσει τους πάντες μπροστά στις πραγματικές ευθύνες τους.

Η Ελλάδα είναι μια πολύ νεαρή δημοκρατία. Ανάμεσα στην αθηναϊκή δημοκρατία της αρχαιότητας και στη σημερινή βρίσκονται πάνω από 2000 χρόνια αυταρχικών και διεφθαρμένων κρατικών σχηματισμών. Η Ελλάδα είναι μια χώρα που δεν διαθέτει δημοκρατική κουλτούρα και πολιτικό ήθος. Δεν έχει κοινωνικά κινήματα που να είναι φορείς εποικοδομητικών, δημιουργικών ιδεών για το κοινό καλό, για το τι ειδους κοινωνία θέλει να έχει, που να εχει οράματα ή στόχους που ξεπερνούν τον οικονομικό και κοινωνικό ορίζοντα του ιδιώτη. Ο ελληνικός λαός δεν έχει πολιτειακή μόρφωση. Για το λόγο αυτό δεν αναγνωρίζει και δεν μπορεί να χειριστεί μια δημοκρατική ηγεσία. Κατά κάποιον τρόπο ο Παπανδρέου είναι πιο καλός ηγέτης απ’ ότι αξίζει σ’αυτή τη χώρα και ελπίζω πραγματικά να αποδειχθεί καποτε η Ελλάδα αντάξιά του.

Μέσα σ’αυτη τη θεσμική κόλαση ζούν φυσικά πολλοί έντιμοι, σκληρά εργαζόμενοι, φορολογούμενοι, σοφοί, ταλαντούχοι και μορφωμένοι άνθρωποι. Το πρόβλημα είναι οτι δεν καταφέρνουν να λειτουργήσουν, να παράγουν, να κάνουν καλά τη δουλειά τους, να ασκήσουν τα πολιτικά τους δικαιώματα. Δεν τους αφήνουν. Καθονται εγκλωβισμένοι, όμηροι μιας δυσλειτουργικής κοινωνίας. Αυτά εδώ τα γράφω γιατί υπάρχουν οι άνθρωποι αυτοί. Και είμαι απέραντα ευγνώμων που υπάρχουν, αλλιώς θα είχα ισως χάσει την πίστη μου στον άνθρωπο εδώ και πολύ καιρό.

"Visst är Sverige fint, eller hur?"

2011-11-04T12:27:00.000+01:00

”Visst är Sverige fint, eller hur?” Den frågan får jag dagligen här i Grekland, varje gång jag säger att jag bor i Sverige. Folk säger den med en ton av melankolisk avundsjuka i rösten. Och själv blir jag lika förlägen varje gång. Inte av den avundsjuka tonen utan för att denna retoriska fråga är för mig något nytt. Tidigare har jag bara hört av mina landsmän och kvinnor, i alla tänkbara röstlägen och nyanser, att Grekland Är Världens Finaste Land. Vad ska jag nu svara på frågan om jag ska vara uppriktig?

De flesta menar ju välfärden och den materiella standard som de tänker sig finns i Sverige. Och jag måste ju svara att visst har vi det inte så eländigt som här men att krisen och nyliberalismen har drabbat oss med. Och att det fina med Sverige är egentligen inte den materiella standarden utan den demokrati och den sociala och politiska etos som står bakom och för den. Jag förklarar också att demokrati är inget som serveras färdiglagat till folket utan något som uppnås genom strävanden. Och de flesta lyssnar med intresse, vilket också gör mig förvånad. Och en smula förhoppningsfull.

Jag har läst många intressanta analyser som sätter den grekiska krisen i kontexten av den internationella bankkrisen och den globaliserade kapitalismen. Jag är inte helt nöjd. För att förstå det nyliberala europeiska modellens kollaps i Grekland måste man se – eller vilja se – det grekiska samhällets , ekonomins och politikens beskaffenhet. Det handlar inte bara om banker eller valutor. Det som händer är inte heller något nytt. Det har bara blivit ohållbart.

Det grekiska samhället är ett samhälle som är helt igenom ruttet och korrumperat. Inte för att grekerna är särskilt dumma eller onda, det finns historiska, sociala och politiska skäl till detta. Men faktum kvarstår att korruptionen löper genom hela samhället, från topp till tå. Om man inte vet detta kan man aldrig förstå det som pågår i landet. Korruptionen i det grekiska samhället är normaliserat och systematiskt. Den uppträder tillsammans med två andra fenomen, som jag ser det, intimt förknippade med varandra. Den svarta sektorn inom ekonomin och populismen inom politiken.

Den grekiska svarta sektorn eller sidoekonomin är flerdubbelt större än den legala, vita. Den är inte bara lokal utan relaterad till en europeisk och global svart och kriminell ekonomi. En del av de svarta pengarna är såklart korruptionspengar, mutor som betalas till (och från) höger och vänster, från miljarder i stora statliga avtal till det lilla kuvertet som läkaren vill ha på bordet (inte ens under det) för att ta hand om ens mamma på intensiven.Det finns en sidoutbildningssystem och en sidosjukvård som omsätter enorma summor varav enbart en oansenlig bråkdel skattedeklareras.

En annan del av den svarta ekonomin består i svart arbete av ofattbara mått. Alla okvalificerade arbeten och det som i Sverige är ”välfärdstjänster” utförs av arbetare som inte bara är underbetalda utan får svarta slavlöner (och därmed omfattas inte av någon sjukförsäkring eller arbetslagstiftning och avtal, får varken pension eller någon ersättning vid arbetsskador): lantarbetare, byggarbetare, städerskor, pigor, barnpigor, pigor som vårdar gamla, sjuka och handikappade, allt möjligt som den vanliga greken inte vill befatta sig med.

En tredje del av den svarta ekonomin genereras av kriminalitet och fr.a. en omfattande organiserad brottslighet. Grekland är nämligen ett transitland för allsköns insmuggling till Europa, från droger till sexslavar. Och en stor tvättmaskin för pengar från denna verksamhet i form av en helsvart underhållningsbransch och många andra skumma företagskluster. För att få allt detta att fungera krävs ännu fler mutor och så snurrar den svarta ekonomins karusell.

Detta är inget som pågår bakom kulisserna utan på scenen, belyst av den starka (bländande?) grekiska solen. Hela etablissemanget är involverat i denna svarta ekonomi och korruption. Höga tjänstemän i offentliga sektorn kan t ex hålla sig med ett antal (sic!) nattklubbar, för att bara nämna ett exempel. Jag hör och läser dagligen hårresande fall som skulle kunna fylla många sidor.

Den grekiska offentliga sektorn är en korruptionsmaskin som omsätter svarta pengar i form av mutor och bestickningar. Därför är systemet helt ogenomskinligt och rättsosäker. Lagar och regler används av tjänstemän, från dörrvakt till direktör, för att inkassera pengar. Att ha en tjänst – och rätt sorts tjänst – i offentliga sektorn är därför en lönsam affär. Och eftersom det offentliga utgör ramen för en modern stat så sätter offentliga sektorn ribban för vad som är normalt och eftersträvansvärt i övriga samhället.

Maktdelningsprincipen är totalt satt ur spel. Väggarna mellan riksdag, regering, domstolsväsende och polis är trasiga skynken som i ett billigt horhus i tredje världen, mellan vilka vanliga medborgare fastnar hopplöst medan maffiabossar och storbedragare spatserar fritt och obehindrat. Detsamma gäller grundlagen som har ändrats otaliga gånger sedan dess uppkomst efter juntan. Alltid för att anpassas till diverse särintressen. Jag vågar gissa att det finns knappt med lagar – inklusive grundlagen – som inte upphävs av någon annan lag eller förordning eller cirkulär eller praxis.

Och visst får inte alla i Grekland pension vid 55 års ålder, som det basuneras ut i svenska medierna. Denna förmån, ihop med ett flertal andra, för det mesta skandalösa, förmåner unnas en elit av offentliganställda med fast tjänst. Och på ”rätt tjänst” får man bästa förmånerna. Den största förmånen av alla är att inte behöva arbeta. Det finns arbetsplatser där det är normalt att stämpla och sen gå ut och göra vad man vill, t ex jobba på sin privata frisörsalong eller något i den stilen. Den näst största förmånen är att strejka med bibehållen lön och aktivt motarbeta sin arbetsgivare. Det är bara att stämpla in och sen gå ut och protestera.

Hur absurt än det låter så är detta en verklighet som övriga greker har väldigt kluvna känslor inför. Å ena sidan hatar de den, å andra sidan drömmer var och en om en sådan förmånlig tjänst. Man kan göra mycket för att få en sådan, framför allt kan man sälja sin röst till ett politiskt parti som vill åt makten för att roffa åt sig från det offentligas medel som sedan länge mest består i krediter. I lättsinnighetens land är detta helt normalt och det kan man göra med en axelryckning. Det kan vara upp till 100.000 tjänster i offentliga sektor som inte borde funnits, och som är skapade för att besättas av enskilda politikers och andra aktörers klienter.

Denna typ av ”handel” med röster är grundingrediensen i det informella grekiska politiska systemet, som – bakom fasaden av till synens demokratiska institutioner – är ett särpräglat klientsystem med rötter i den feodala medeltiden.

Den innebär bl.a. att man får en tjänst för att man är någons klient, och har det som kallas för ”méson” (medel, kontakt). Utan méson kommer man ingen vart. En offentlig tjänst får man knappast pga av sina meriter. Den grekiska offentliga sektorn är till sin majoritet (det finns dock en hederlig arbetande minoritet) bemannad av människor som inte kan sina arbetsuppgifter (om de nu har några) och är uppenbart inkompetenta. Bristen på meritokrati orsakar naturligtvis en enorm underproduktivitet, underutnyttjande av landets kompetenspotential och desperation hos de människor som trots sin kompetens och meriter aldrig kommer någon vart för de saknar kontakter eller för att de, till råga på allt, äger en moral. Inkompetensens triumf sätter naturligtvis normen på vad som värderas högt i samhället i stort.

Jag sitter alltså och ser riksdagsdebatt på tv. Och ser den ena efter den andra, Papandreous egna riksdagsmän och kvinnor ta plats i talarstolen och kritisera i dramatiska ordalag och med teatraliska gester och miner, det egna partiets och ledarens beslut. Samtidigt som de är kvar i partiet och sina poster och deklarerar att de, trots att de inte håller med, kommer att stödja beslutet. En surrealistisk riksdag där ledamöterna debatterar mot sitt eget parti?? Det förstår man bara om man vet att adressaten för deras uttalanden är deras egna väljare/personliga klienter.

Medeltidens strukturer reproduceras även i fackföreningsrörelsen som fungerar enligt skråväsendets principer. En av absurditeterna i sammanhanget är att fackföreningar och vänster anklagar regeringen som vill införa en modern arbetsrätt som sedan länge funnits i länder som Sverige, om att den vill föra arbetsförhållandena ”tillbaka till medeltiden”. Fast det är ju precis där de befinner sig. Den värsta skrå av alla är de offentliganställdas, som har förmånen att strejka med bibehållen tjänst och lön och i princip verkställa något jag kallar socialt och ekonomiskt sabotage i ett enda syfte: att hindra all förändring som hotar deras – och deras patroners – förmåner.

I ett sådant system beter sig inte grekerna som moderna medborgare utan som undersåtar. De har inte medborgerliga rättigheter och skyldigheter i praktiken trots att dessa finns institutionellt. De finns inte i medvetandet eftersom man saknar medborgerlig fostran. Som undersåte är det ett normalt beteende att muta eller lura eller smörja överheten. Eller vara olydig och rebellisk. Undersåten är maktlös och vill man ta sig framåt måste man äga en tjock plånbok , en stor tunga och inte sällan lättillgängliga könsorgan.

Det finns en patriarkal aspekt i denna feodala klientsystem som kanske är anledningen till att grekens politiska medvetenhet har hållits kvar till dagisnivå. Patriarken/patronen behandlar sina undersåtar som omyndiga barn. Han delar ut förmåner godtyckligt till de som är snälla och håller inne godiset om de är dumma. När han ger är han snäll. När han inte ger är han dum. Denna patriarkala aspekt är också grundläggande för det fenomen som har präglat det grekiska politiska livet, särskilt från 90-talet och framåt . Populismen.

Populismen kännetecknar undantagslöst alla grekiska politiska partier, från höger till vänster. Dess ingredienser är bl.a.: att stryka de egna väljarna/klienterna medhårs och alltid säga det de vill höra; att åberopa ”folket” och dess vrede och göra sig till folkets försvarare; att konsekvent ”befria” folket från ansvar; att ständigt lägga ansvaret på ”andra”, varierande beroende på politisk färg men alltid andra, från euroimperialisterna till invandrarna, albanerna och svartingarna; att infantilisera folket och tala i dess namn; att rida på dess missnöje och trigga människors mest primitiva reflexer och instinkter genom att appellera till deras rädslor och självbevarelsedrift; att alltid vara emot allt som är nytt och annorlunda; att aldrig presentera någon som helst analys eller något konstruktivt och verklighetsbaserat förslag.

Bara ett exempel: Papandreou bytte ut hela ledningen i polis och armé i dagarna. Inte för att förhindra en militärkupp, torts att även sådana hot har yttrats offentligt och av högtuppsatta personer. Utbytet var planerat och ingår i saneringen från korruption. Varenda skruv i landets militära utrustning är köpt under skandalösa förhållanden som skulle fått relationerna mellan den nigerianska regeringen och Shell att blekna. Och bakom hela den organiserade brottslighet som härjar inom grekisk svart ekonomi finns en helt igenom korrumperad polis och rättsväsende. Saneringsåtgärden bemöttes av vänsterpartierna med den vanliga bestörtningen. Det var fel, odemokratiskt, oacceptabelt… just det, vänsterpartierna.

Populismen är den politiska praktik som serverar färdiga, lättsmälta rätter till folket. Som infantiliserar och egentligen korrumperar folket. Och som exploaterar dem som en maskin som producerar svordomar, klagomål och anklagelser, en mobb som mobiliserar för att spela rollen av ”indignerade medborgare” varje gång det ska fattas ett beslut om någon reform.

Därför vågar jag säga, medveten om hur sårande det är för många, att det inte bara är ”makten” som är korrupt i Grekland utan även folket. För när man säljer sin röst för en tjänst på ett kontor eller för olika förmåner så är man korrupt. En röst är inte en handelsvara utan ett politiskt instrument och en medborgerlig rättighet. Och i just Grekland har tusentals människor kämpat och uppoffrat sig för denna rättigheten. Till synes förgäves.

Populismen har förvandlat grekerna till en konsumentskock som applåderar när de har pengar att handla för och bespottar när de inte får det. Som kräver att få kredit när deras pengar har slösats bort. Och sen ännu mer kredit. Som blir sura när de inte får det eller när det finns kreditvillkor. Som beter sig som ett bortskämt barn i förskoleåldern som inte har några gränser, som tycker att det alltid är andras fel, som skriker och ålar sig på golvet när det inte får som det vill och vägrar att samarbeta. Som tror att demokratin är rätten att göra vad man vill och inte-ha-någon-skyldighet-mot-någon-djävel. En hel generation har faktiskt vuxit upp som en sådan infantiliserad konsument som vägrar bestämt att se verkligheten i vitögat och acceptera konsekvenserna av att hittills inte ha tagit sitt ansvar: brytt sig om det gemensamma och utvecklat demokratin.

Det offentliga samtalet består av ofattbara floskler, grova och vulgära ord och uttryck, stora ord, monumentala innehållslösa uttalanden, billig och teatralisk retorik, slitna slagord.

De politiska partiernas populism är en av orsakerna till krisen eftersom de under alla åren har kört om verkligheten. Och ansvarslösheten slår dagligen nya rekord. Trots den uppenbart enorma krisen och Papandreous ihärdiga försök och förslag har de vägrat ställa upp på något samarbete eller någon sorts samsyn med regeringen. Trots att denna regering vunnit valet så ifrågasätts deras legitimitet varje minut från mandatperiodens första dag i ett krig som handlar om att vinna så mycket poäng som möjligt ur krisen för egen del. I rovjakt efter röster, denna värdefulla handelsvara, har de satt sig emot varenda förändring som regeringen velat genomföra, emot vartenda beslut. Och inte bara det. Man uppviglar och uppmanar folket att bojkotta besluten och förhindra deras verkställande. Man saboterar medvetet alla reformer som hotar klientsystemet och de korrumperade strukturerna. Det finns bara ett grundläggande krav bakom alla strejker, blockader och ockupationer: ingen förändring!

Det faktum att reformerna som regeringen försökt genomföra handlar om systematiska förändringar som långsiktigt syftar till sanering från korruption, svart ekonomi och klientväsende, visar att det vilda motståndet mot regeringen är ett reaktionärt och bakåtsträvande motstånd.

Med detta vill jag definitivt inte bagatellisera de svårigheter som vanliga människor måste brottas med. De finns där. Men vägen ur svårigheterna är radikal samhällsförändring och inte bevarande av de strukturer som skapat krisen. I dessa strukturer är breda samhällsskikt involverade. De politiska partierna kan tyvärr idag inte fungera som framåtdrivande krafter eftersom de är ”politiska butiker”. Pga av allt detta, dvs att korruptionen är så djup och systematisk och sammanflätad med samhällsstrukturen, har regeringen inte lyckats bekämpa den. Jag kan tänka mig att det behövs minst 10-15 år av målmedvetet slit och enorm politisk vilja för att sanera den offentliga sektorn och införa massor med lagar, regler och inte minst normer. För det handlar inte bara om att genomföra strukturella förändringar utan också om att skapa en ny kultur och införa politiskt och socialt etos. För det behövs mer än en regering och flera mandatperioder. Det är därför uppenbart att det är närapå omöjligt att åstadkomma sådana svåra reformer under pågående ekonomisk kris och det naturliga missnöjet som följer därav. Men inte desto mindre nödvändigt.

Att regeringen inte lyckats få bukt med korruptionen hittills är inte förvånansvärt. Den genomsyrar även regeringspartiet och själva regeringen och sätter därmed ur spel alla försök som görs av den ”friska” delen att fatta och genomföra strategiska beslut. Samtidigt innebär detta att de lån man har fått försvinner i det vanliga svarta hålet. Det är pga detta som tillsyn av Grekland har satts som ett villkor för utbetalning av lånets 6:e del. Från långivarens perspektiv är det fullkomligt rimligt att vilja ha insyn och kontroll i vart lånen tar vägen, särskilt när man redan gått med på att avskriva halva skulden. Utan tvekan innebär tillsynen att grekerna förlorar makten över styrningen av sin egen stat. Men som Göran Persson sa en gång ”den som är i skuld är inte fri”. Denna tillsyn bör därför ses som det vi i Sverige kallar ”extern revision”. Och det är något som får precis hela det grekiska etablissemanget, från höger till vänster och från topp till tå, att darra och hyperventilera i panikångest.

Diskussionerna och debatterna avlöser varandra i alla tv-kanaler. Tonläget är minst sagt hysteriskt. På skärmen paraderar välnärda hysteriska gubbar som skriker och flåsar och häver ur sig floskler och svordomar ackompanjerade av plastikopererade lättklädda blondiner som står för den grekiska varianten av kvinnors deltagande i media och politiken. I denna hysteri är det Papandreou som står i fokus. Att prata skit om Papandreou och smycka honom med alla tänkbara adjektiv är idag politisk korrekthet i Grekland. Det pågår en storskalig mobbning där Papandreou hånas, anklagas för allt möjligt (hittills har jag hört bl.a. på tv att han är både psykiskt sjuk och kriminell). Avhumaniseringen innebär att han i skriftliga medier har bl.a. berövas sitt namn och omskrivs som GAP (Georgios, son av Andreas, Papandreou). Denna brist på respekt för de egna folkvalda är i och för sig normalt i Grekland och motsvarar de folkvaldas brist på respekt för väljarna. Men drevet mot Papandreou börjar ta alltför obehagliga dimensioner.

Han är inte populär för att han är inte populist. Han säger som det är, beskriver problemet, de nödvändiga besluten och deras konsekvenser. Det är inte trevligt. Och eftersom medelgrekens underutvecklade politiska medvetande inte tillåter denne att skilja mellan personen och situationen så får Papandreou personifiera problemet. Han blir en syndabock.

Vissa menar att hans förslag om folkomröstning och hans hantering av krisen är ett politiskt självmord. Själv ser jag det som ett tecken på politiskt etos. Att en politiker vågar sätta sig över särintressen är något som inte uppskattas i det här landet, det är sånt man blir mobbad för. Eftersom oppositionen i detta otroliga krisläge fortsätter att kräva hans och regeringens avgång och åberopar folkets vrede så gjorde Papandreou ett djärvt drag: Eftersom de vägrar samarbeta för att ta landet ur krisen och samtidigt åberopar folket, så kan man gå direkt till folket och fråga ifall de vill samarbeta. Utspelet har blottat oppositionens dunkla motiv. Men framför allt har det blottat och avslöjat dunkla motiv i de egna leden. Protesterna och hoten om avhopp har regnat tätt, utklädda i ideologiskt/politiska termer men ack så genomskinliga. Och jag tror faktiskt att det var meningen. Om Papandreou inte får bukt med korruptionen i det egna partiet kommer han aldrig att kunna genomföra några reformer.

Jag tror inte att Papandreou begår något politiskt självmord. I alla fall inte om man med politiskt menar populistiskt. För mig står han för politiskt etos i ett land där begreppet saknar innehåll. Jag tror däremot att hans ledarskap och kanske han själv som person skulle utplånas i ett läge där han skulle vara tvungen att stå hopklämd mellan den europeiska tillsynen och den grekiska missnöjesmobben. Ska han fortsätta leda krishanteringen och saneringen under extern kontroll och revision måste han ha folket med sig. Folkomröstningsförslaget var ett sätt att ställa alla inför deras faktiska ansvar.

Grekland är en mycket ung demokrati. Mellan antikens atenska demokrati och dagens finns dryga 2000 år av auktoritära och korrupta statsformationer. Grekland är ett land som saknar demokratisk kultur och politisk etos. Den saknar folkliga rörelser som bär konstruktiva, kreativa idéer om det gemensamma bästa, om vilket samhälle man vill ha, som har visioner eller mål som överskrider den enskildes ekonomiska och sociala horisont. Det grekiska folket saknar medborgerlig bildning. Därför känner man inte till och kan inte hantera ett demokratiskt ledarskap. På sätt och vis är Papandreou för bra för Grekland och jag hoppas att Grekland på sikt ska kunna visa sig värd honom.

I detta institutionella helvete bor naturligtvis många hederliga, hårt arbetande, skattebetalande, kloka, begåvade och bildade människor. Problemet är att de inte förmår fungera, prestera, göra ett bra jobb, utöva sina medborgerliga rättigheter. De får inte. De sitter fängslade som gisslan för ett dysfunktionellt samhälle. För deras skull skriver jag detta. Och jag är oändligt tacksam för att de finns, annars hade jag förlorat tron på människan för länge sedan.

Inför en grekisk höst

2011-08-28T20:23:00.003+02:00

Läget i Grekland är ju något många har pratat med mig om sedan i vintras. Alla vill ju veta mer än det som står i rubrikerna och nyhetssändningarna. Det har blivit många samtal både här men också via webben och någonstans har jag lovat att skriva lite mer om mina tankar. Det finns många utförliga analyser av det politiska och fr a ekonomiska läget i Grekland och dess orsaker, jag ska inte försöka mig på sådant som är andras expertis. En sak är dock klar, att Grekland är bara ett symptom av något mycket större som pågår i Europa. Men symptomen visar sig alltid där immunförsvaret är som svagast. Vad ett samhälles immunförsvar är kan man ha åsikter om, min egen är att samhällets immunförsvar är de demokratiska formerna för beslutsfattande och inflytande.

Vi kommer att se och höra mer från Grekland under hösten, situationen är långt ifrån utagerad, och därför tänkte jag delge mina tankar som fortfarande är och kommer att vara aktuella. Budkavlet går nämligen om nya stora mobiliseringar med start i september. Grekernas semestermånad, augusti, är snart slut. Tar indignationen också semester? Ja, på sätt och vis är det vad min berättelse handlar om.

Min berättelse utspelar sig på flyget mellan Amsterdam och Aten i mitten av juli. Jag tog en kort resa till Aten i ett viktigt ärende, vilket innebär dagliga besök till myndigheter o dyl, och därmed knappa förhoppningar om att lyckas vistas på någon strand. Jag var också förväntansfull inför en massa samtal om läget i landet med vänner och bekanta , samt med en hel del obekanta, och att ”se med egna ögon”. Resan från Malung gick via Göteborg och Amsterdam. På flyget till Aten var det mest greker, som strålat samman till Schiphol från alla världens hörn, av alla möjliga anledningar, till en nattflygning med ankomst halv två på natten. Jag fann mig själv sittande bredvid ett grekiskt par i ca 55 års ålder med sportig, ledig klädstil. Hon bjöd på godis från en stor påse, jag som inte äter socker var tvungen att tacka nej och förklara, för att inte bli missförstådd, att jag äter specialkost som botar min diabetes. Det blev en konversation kring kost, han hade diabetes och var kostmedveten, eller snarare var han allvetare i kostfrågor (allvetenskap är en av mina landsmäns utmärkande egenskaper med vilken de har tagit världen med storm). De frågade om jag bor i Holland så jag berättade kort om mig själv. De hade varit på en trevlig kortsemester i Amsterdam. Vi utbytte intryck om staden iom att jag själv hade unnat mig en sightseeing på cykel under några timmar samma dag, i väntan på anslutningsflyget. De bodde i Aten, i en av de finare förorterna. Han seglar på fritiden. Han tycker om skogen och naturen, klagar på grekernas obefintliga friluftsliv. De verkar inte vara sådana som drabbats av krisen, tänkte mitt svenska jag. Sen kom fikat, utdelning av sockerkaka. Hon avböjde, för hon brydde ju sig om sin figur – hon hade dessutom redan stoppat i sig hela den stora godispåsen. Han blev sur på henne. Varför hade hon inte tagit emot sin sockerkaka åt honom? Han ska ju inte äta sånt, försvarade hon sig med. Det är ju fan gratis, sa han, han kunde få äta bådas. Han gnällde och tjatade på henne en alltför lång stund, så till slut kände jag mig tvungen (iom att jag satt längst ut mot korridoren) att plocka upp en sockerkaka från rullvagnen och ge den till henne, och så tecknade jag på grekiskt vis med huvudet och ögonen ”tryck in det i hans mun så det blir tyst”. Jag såg på hennes ansikte att det blev pinsamt, men att bli utskälld offentligt är ju ännu pinsammare. När fikat hade satt sig kom vi till samtalsämnet ”läget i Grekland” som jag inledde ”svenskt”, dvs med inlärd försiktighet kring politiksamtal. De var missnöjda. Rentav förbannade. Hon uttryckte sig försiktigt och pratade om de praktiska, vardagliga saker som inte fungerar, att folk har tagit en massa lån i tron om att de skulle ha inkomster och nu har de inte råd till avbetalning. Han gick på högt varv (sockerkakan?). Vi har fått nog sa han, nu räcker det. Vi vägrar betala. Det är inte vi som har orsakat skulderna, varför ska vi betala? (vilket är ju också sammanfattningen i ”de upprördas”, de indignerades, retorik under vårens mobiliseringar) Han lade ut texten om hur och varför man ska inte betala ett enda öre tillbaka, på ett språk som vittnade om en politisk ställning på vänsterkanten. Han refererade till forna tiders vänsterkamp och berättade om hur han varit ute på gatorna under våren och kämpat. Och så kryddade han sitt anförande med åtskilliga svordomar. Han laddade upp mer och mer av sina egna ord. ”Lugna ner dig, prata lugnare, tänk på ditt blodsocker” försökte hon med, då och då. ”Håll käften, jag är förbannad, låt mig prata” var de återkommande svaren (jag lägger mig inte i, de är vuxna). Ja, vems fel var det frågade jag, och tänkte att nu ska vi löpa linan ut. Det var andras fel så klart. Det är alltid andras fel. Det är Dom, utlänningarna. EU. Amerikanerna. Tyskarna. Den djävla Merkel. Alla i maskopi mot det grekiska folket. Det är alla de där barfotadjävlarna, invandrarna. Det är Papandreou (d.ä.) som skrev på Dublinkonventionen och tog hit det lortiga packet (uppenbarligen vet han inte vad Dublinkonventionen handlar om eller varför Papandreou skrev på den, men folkbildaren i mig teg). Okvädningsorden flodar högljutt och obehindrat. Vi är hungriga sa han, vi har inget att förlora. Vi ska riva ner allting. Vi ska bränna ner skiten. Du ska se när vi gör come-back i september. Vi ska sätta upp barrikader i hela stan… Jag sa inte emot. Ärligt talat var jag lite ställd, framför allt pga svordomarna. Sen var det dags för försäljningsakten på flyget, och parets intresse vände sig mot prylkatalogen som de började studera med stort intresse. Så kom flygvärdinnorna med prylvagnen. Hon höll upp katalogen och pekade på en märkesklocka, den här vill vi ha. Han betalade, drygt 100 euro. Det finns ju ingen tax-free inom EU, och priserna i katalogen var inte direkt de lägsta. Så jag undrade, av genuint intresse för prisutvecklingen i landet, varför de köpte klocka på flyget, är dem dyrare i Grekland? Nej då, det är inte billigare här, men den modellen finns inte i Grekland. Barrikaderna och kampen var nu bortglömda, paret pillade på den nyköpta klockan, det blev tyst och man kunde ta sig en tupplur. Jag kände mig också lugn nu. Däruppe i den europeiska nattluften fick jag en välbehövlig introduktion till min Atenvecka. Då sliper man få det på marken, när man är mitt i smeten. För alla smetens ingredienser, som behövs för ett lands undergång och till ett anfall av magkatarr, fanns med i mötet med det grekiska medelklassparet: det avgrundsdjupa glappet mellan ord och handling, det allomfattande gnället, den institutionaliserade ansvarslösheten, vulgariteten, ytligheten, den ohämmade rasismen, macho-sexismen, uppkomlingens arrogans, dennes nyväckta indignation, allt i ett nötskal.

På flyget fick jag stoppa jag undan mina svenska glasögon och kunde se paret som drabbats av den ekonomiska krisen. Det är på sätt och vis de som orsakat den. De som är mest förbannade och indignerade är de som förlorar sina förmåner. De andra, de som inte har haft några, i ett samhälle som bestått av de som har och de som inte har förmåner, har alltid varit förbannade. När den grekiska ekonomins korthus rasar är de som drabbas mest de som inte sysslar med något som kan kallas arbete, de vars välstånd bygger på den sk luften. På krediter utan täckning, på svart arbete, svarta tjänster, på dubbla och tredubbla löner, på skattefusk… helt enkelt på andras pengar och slit. De som ser sina pengar och därmed sin sociala status glida mellan fingrarna som sanden från ett sandslott. Bubblan spricker och de känner sig ”lurade”. De och deras barn hade drömmar. Ambitioner. Planer. En självbild.

Visst är det så att det är folket som drabbas i en ekonomisk kris. De fattigaste drabbas mest. Men det är inte de som står på barrikaderna i indignation. De hade inte råd med Amsterdamsemester eller med tusenkronors klocka tidigare och det har de inte nu heller. De har inte heller råd med att stå på barrikader, lyxstrejka eller tälta på torget. De måste jobba mer än förut. De vet vad det innebär att vara i nöd och att ha en svår ekonomi. De har haft svåra tider förut, de har bitit ihop och jobbat på. De har tjänat sina pengar i sitt anletes svett och vet pengarnas värde. De har indignerats över uppkomlingarnas frossa i lyx och arrogans i åratal. De räds inte arbetet och de vet att man i kristider håller ihop. Det finns ju också dessa människor, och alla årens frosseri har varit på deras bekostnad.

Jag kom fram till en sömnig flygplats, åkte expressbuss och sen taxi till brorsan, ingen plötslig strejk på något färdmedel, Hermes, transporternas gud, var nådig mot mig den natten. Jag träffade en del vänner i Aten, och det var ju befriande att höra annat än det jag hörde på introduktionspasset på flyget. Människor som levt med båda fötterna på jorden, somliga gjort sin klassresa, kämpat hårt. Nu härdar de ut. De är missnöjda men missnöjet är inte nyväckt, det är bara bekräftat. Oron inför framtiden, otryggheten är kanske det största problemet, som gör att människor lever för dagen och inte vågar drömma eller planera. De möten var det bästa med min resa, att höra de röster som inte hörs på nyheterna när vi ska titta på brinnande polisbilar, tårgas och barrikader i Atens gator. Jag vet att det bortom de brinnande gatorna finns människor som tänker ansvarsfullt, seriöst, humant, solidariskt med dem som drabbas värst av krisen. Jag vet inte hur många de är och huruvida de kan rädda ett samhälle från moralisk undergång. Jag ska i alla fall följa utvecklingen och hålla utkik efter de med bäst solbränna och lyxigaste klockan på barrikaderna.

Kommer folkbildningen och folkmusiken färdas i samma båt i framtiden?

2011-04-13T20:48:00.007+02:00

I lördags invigdes Malungs kulturhus och Malungs gamla nedlagda biograf fick nytt liv. Och där, sittandes i en av biosalongens slitna vinröda sammetsstolar, fick jag förmånen att njuta av ytterligare en i raden av folkmusikaliska upplevelser som Malung bjudit mig på under de dryga två år jag har bott här.

Folkmusik ska helst avnjutas levande och möjligheten att få göra det så ofta ser jag som ren lyx.

Malungs folkhögskola har spelat roll för tillkomsten av kulturhuset på fler än ett sätt. Så medan jag satt och njöt av Anders Larssons medryckande trallande och av Triakels heta folkvisor tänkte jag på Folkbildningen – den med stort F.

Skulle det finnas kvar någon folkmusik i Sverige utan Folkbildningen?

Det tror jag knappast.

För den svenska folkmusiken har inte varit ett av moder Sveas älskade barn.

Antingen var den inte tillräckligt from och anständig. Eller inte tillräcklig fin. Eller inte tillräckligt ”glad och positiv”. Definitivt inte häftig eller trendig.

Folkmusik är en smal genre i Sverige. En liten värld befolkad med brinnande själar, glada amatörer, sällsynta virtuoser, förtrollande näcken, malliga tomtar, entusiastiska lärlingar och stora mästare. Det är mycket glöd och hängivenhet i denna värld, och mycket glädje. Jag har hittills inte träffat någon vemodig eller uttråkad människa bland utövarna, trots fördomarna om mossighet och tråkighet.

Fördomarna har nog inte så mycket att göra med folkmusiken i sig utan mest med det utbredda svenska föraktet för den egna kulturen. Ett förakt som inte kan bottna i annat än någon slags mindervärdeskomplex inför ”centrum”, och med det menar jag de kulturimperialistiska centra där allt som är fint och allt som är ballt kommer ifrån.

Svensk folkmusik är en samtida och levande genre. Den är långt ifrån ett museiföremål.Till skillnad från folkdräkterna som har blivit ”nedfrysta” någonstans mellan 1700- och 1800-talet så är svensk folkmusik livs levande. Den utvecklas ständigt, flödar fram i otaliga varianter och kombinationer, i otaliga nya utföranden, såsom de levande folkkulturella formerna alltid gör. De som utövar den upprepar inte gamla nedfrysta stycken om och om igen utan skapar nytt vid varje spelning, smyckar ut och leker med form och innehåll.

Svensk folkmusik är en icke-kommersiell genre. Det finns inga stora pengar att hämta här. På ett sätt är det tur det, för det har gjort att svensk folkmusik inte blivit besudlad av den dåliga smak som oftast följer med de stora pengarna. Dess innehåll, form och utövande dikteras inte av de stora skivbolagen. Den har kunnat förnyas med värdighet och förbli genuin. Till skillnad från många länders folkmusikaliska traditioner som förlorat sin själ i marknaden och förvandlats till material för den lättsmälta populärkulturens estetiska missfoster.

Det finns bara en förklaring till detta, en orsak, förutom kärleken och viljan hos de människor som utövar och njuter av folkmusiken.

Det är den svenska Folkbildningen.

Som i åratal, med miljoner timmar, med tusentals kursdeltagare, i studiecirklar och folkhögskolekurser har berett utrymme för utövning, utlärning och utveckling av svensk folkmusik.

Som gett en försörjning till musiker och musikpedagoger och gett dem möjligheten att lära ut, fortsätta och förnya traditionerna.

Som gett avgiftsfri eller kraftigt subventionerad undervisning till unga och gamla, amatörer och professionella, högutbildade och lågutbildade, män och kvinnor, att förkovra sig i folkligt musicerande.

Som gett möjligheten att vara oberoende av marknadskrafterna för sin överlevnad.

Som skapat mötesplatserna och fört samman alla dessa människor, så få och utspridda över landet men med ett gemensamt brinnande intresse.

Som förser landets musikhögskolor med studerande och landets (och utlandets) scener, festivaler och stämmor med spelmän och sångare.

Idag står vi inför stora förändringar inom svensk folkbildning. Ett nytt statsbidragssystem är på gång och en ny folkbildningsproposition förbereds. Den ideologiska brisen som blåser från utbildningsdepartementets håll viskar i våra öron om en framtid då svensk folkbildning huvudsakligen ska syssla med ämnesundervisning. Det som vi inom folkbildningen kallar för ”komvux lajt”.

En andra chans till studier på grund- och gymnasienivå har alltid varit folkhögskolans uppdrag och det bör förbli. Men det har inte varit det enda. Stödet till kultur, den folkliga kulturen, har varit minst lika viktigt hittills. Skulle man börja inskränka folkbildningens roll till att bara göra ”nytta” – på det snäva och enfaldiga sätt som nytta uppfattas på det nyliberala utbildningsdepartementet, dvs läsa, skriva och räkna eller ”ledas till jobb” – bör man vara medvetna om att man gräver graven för utövande av folkliga kulturformer i Sverige.

För deras enda utrymme i en värld dominerad av marknaden har funnits och finns inom folkbildningen. Det som kyrkan, finborgerligheten, moderniteten eller marknaden inte lyckades med, kommer verkställas av den nyliberala folkbildningspolitiken (om det nu kan finnas en sådan). Om nu regeringen är beredd att ta åt sig äran av att ha strypt svensk folkmusik till döds genom att undergräva dess plantskolor och grogrund, så hoppas jag att andra krafter, de som brinner för folklig kultur, kommer att vilja ta åt sig äran av att ha kämpat för dess existens och utveckling.

An egypt that doesn't exist

2011-04-08T12:15:00.001+02:00

I want to say words that flame
as I say them, but I keep quiet and don't try
to make both worlds fit in one mouthful.

I keep secret in myself an Egypt
that doesn't exist.
Is that good or bad? I don't know.
...
Jellaludin Rumi

Egyptiska fragment 2: Döden i Giza

2011-04-07T10:27:00.003+02:00

Giza. Pyramiderna och Sphinxen. Så självklara att man alltid nästan trott att man varit där. Och nu är jag här på riktigt.

Jag är barnet som känner sig som Tintin.

Det man sett på bild, det man läst om, det man föreställt sig, det man ”upplevt” genom filmer och berättelser, vetenskap och konst, är här.

Här har många berättelser utspelat sig, berättelser som handlar om västvärldens identitet, modernitetens alibi, kolonialismens legitimitet.

Giza, en av orientalismens stora kulissanläggningar.

Fragment av en annan tid, en annan plats, andra berättelser, andra föreställningsvärldar.

Och så till det närmaste turistfritt. Turististställe utan turister känns så skönt, det är turistens paradox.

De var inte så stora som jag hade föreställt mig, pyramiderna, inte Sphinxen heller.. Jag trodde att jag kommer att bli överväldigad men det blev jag inte. De kändes så ensamma där ute i det kala landskapet bestående av sand, himmel, sol och åter sand. Ödsliga och ensamma, berövade sina invånare, sina dyrkande pilgrimer och nu också sina turister, denna deras kompromiss med tiden, ett surrogat i brist på värdigare sällskap.

Myten konfronteras med verkligheten. Nedanför ligger storstaden Giza: Höghus, buller och luftföroreningar. Innanför stängslen turister, vakter och påträngande försäljare.

Uppe på Cheopspyramiden har man öppnat ett hål. Där kan turisterna krypa in och se lite av pyramidens inre. De ser ut som myror som klättrar uppför väggarna och försvinner i det mörka hålet. Utanför sitter ett par uttråkade vakter och läser tidning medan de släpper in folk.

Varsågoda! Men inte vill jag gå in dit och klampa runt i någons grav. Särskilt när denne någon är kung Cheops, den dyrkade, den odödlige, den gudomlige, kung över Övre och Nedre Egypten. Nu ligger hans hus i dödsriket uppsprättat, blottat, plundrat, kränkbart för en billig peng.

Jag är pilgrimen som funnit templet rånat och skändat.

Det sägs att man på museerna räddar lämningarna från gravplundrarna. Men det vi – alla vi - gör är också gravplundring. Vi tillägnar oss kulturellt kapital. Skor oss på sånt som andra har byggt med sitt slit och sin tro. Vi dekorerar vår kulturella fåfänga. Illustrerar våra civilisatoriska myter. Vi vaggar oss till melodin av vår egen förträfflighet. Vi köper och säljer allt som går att köpa och sälja, stort som smått. Det är kanske denna omedvetna men ack så djupa kännedom om vad vi håller på med som orsakat den legendariska skräcken inför en faraonisk hämnd.

På Egyptiska Museet vill de tvinga hörlurar på oss och mikrofon på vår guide. Vi hänger apparaten runt halsen på låtsas och ber vår guide att vara mänsklig. Vi vill ha det levande ordet (åååh, dessa folkbildare!).

Alla de härliga konstverken, de minutiöst genomarbetade hantverken, den sprudlande fantasin, de intakta färgerna, den rika symboliken. Bildliga berättelser om makt, storhet,

helighet, evighet. Tusen gånger vackrare än fotografierna.

Än en gång får mig sådant att älska människan, för hennes universella behov av estetisk njutning, av skapande, av skönhet. Tänk att de, då, som vi, i nuet, njöt av formen, färgen, ljusets spel med materialets yta, konstnärens magiska förmåga att ge form till drömmen..

Men här ligger gravarnas innehåll, utställda till allmän åskådning. Bortrövade. Deporterade. Fängslade. Fragmenterade.

Vill vi gå dit bort och titta på mumier? Nej, tack jag är så nöjd så. Inte behöver jag den sortens underhållning, titta på mumifierade döda som borde åtnjuta respekt och vila i frid.

Visst är vi människor rätt primitiva också? Vi gillar titta på cirkus, skäggiga damen och mumier.

Jag blir tveklöst melankolisk på den sortens platser. Och hoppas på en tid då man fridlyst pyramiderna och kistor och folks gravar i allmänhet. Vi behöver inte trampa runt där..

I Giza dog illusionen. Pyramiderna och Sphinxen är nu verkliga och inte längre en kuliss. Det känns skönt. Särskilt när illusionerna vilar i kungliga gravar.

Belhegor!

Egyptiska fragment 1: En bildningsresa

2011-03-31T23:46:00.031+02:00

Det blev till slut en bildningsresa till Egypten med rektorskollegorna i fortbildningsgruppen, i mitten av mars. Jag lägger ut några intryck från denna resa i en liten serie som heter ”egyptiska fragment” eftersom denna resa bestod av just fragmentariska intryck. Det går ju inte heller att fånga ett land – och särskilt ett land som Egypten, så stort i tid och rum - under en veckas resa, hur mycket än man klämt in i programmet. Det vi upplevde i Egypten under denna vecka var fragment: fragment av historia, av kultur, av samhälle, av politik. I fokus för vår resa var den koptiska minoriteteten. Dess existens är också fragmenterad i tid och rum, socialt och kulturellt - och nedtystad. Och Egypten är kanske också ett fragmenterat land, i bemärkelsen upplösning och inmurade världar.

Jag ska inte lägga ut fakta här, utan upplevelser, intryck och tankar. Fakta finns ju att hämta på annat håll. Och till syvende och sist är all ”verklighet” fragmentarisk och ofullständig. Det är det som gör det så roligt att lära sig.
Vår grupp reste också fragmenterat, jag reste själv till och från via Istanbul, resten reste via Wien och en av kollegerna kom själv två dagar senare.

Jag anlände till Kairos flygplats klockan två på natten. Utegångsförbud. Efter ca två timmars väntan kom ”min” chaufför och hämtade mig i en flygplats med få ”vanliga människor” och många poliser och vakter både uniformerade och civilklädda, och ett antal taxiförare av dem som haft tillräckligt med kontakter för att få lov att komma in på flygplatsen och fånga kunder. Jag kände mig lugnare när jag upptäckte att det fanns ytterligare två kvinnor på plats.

Vi gick förbi sex stycken check-points innan vi kunde lämna Kairo. Olika sorters check-points och olika typer av styrkor. Vid det sista möttes vi av en maskerad kulsprutebärande man i uniform som tog mitt pass och chaufförens dokument och försvann någonstans långt borta. Efter många om och men fick vi passera men jag, som kommer från ett land med ”parastatlig tradition”, var på helspänn hela tiden: kanske är de varken poliser eller militär utan några helt andra styrkor… jag försökte avläsa chaufförens min varje gång för att förstå om allt var ok eller inte, jag kan inte arabiska utom några få ord men är bra på att läsa kroppsspråk (tack mångkulturella Sverige för det!). Han var såklart superdiplomatisk och delade ut tacksägelser frikostigt vid varje check-point. Det var avspärrningar och stidsvagnar här och där i staden och vi fick köra omvägar. Så kom vi äntligen ut till motorvägen, nästan helt tom såklart, i den friska ökennatten, på väg mot Anafora.

Anafora är en koptisk oas. Fysiskt, andligt, kulturellt. Skapad av eldsjälar, utifrån en vision, och långt ifrån färdig. Så som skaparna uttryckte det, Anafora lever sitt eget liv och bestämmer självt hur det ska utvecklas. Den presenterar sig utåt som retreat men är i själva verket en folkhögskola.

Väl framme, efter två timmars körning, fick vi ta oss genom fyra bevakade portar, fyra murar, efter att ha blinkat och tutat, det var ju fortfarande mörkt ute. En nyvaken kvinna insvept i en schal mot ökennattens kyla tog emot mig och ledde mig till mitt rum. Hon ville ta mig in för en bit mat men det orkade inte jag med vid det läget, i bilen hade jag trots alla ansträngningar somnat ett tiotal gånger.

I det rummet bodde jag sedan i en vecka. Enkelt, jordnära, hemtrevligt.

När jag steg ur rummet sent nästa dag, satt mina kollegor samlade i skuggan.

Solen var varm, en ljummen vind fläktade och palmerna susade. Äntligen framme!

Mer om Anafora: http://www.vivotopia.org/egypten/anafora.html

Following the Danish money: identity politics in the pigsty

2011-03-27T19:24:00.001+02:00

A new legislation has recently been implemented in Denmark according to which immigrants will have to pay for interpretation costs occurring during their contacts with the authorities. Health care is included. The criticism from health professionals is harsh but that doesn’t seem to bother the Danish government. According to health minister Bertel Harder (Vänstre), this is an incentive (!!) for immigrants to learn the Danish language.

Which consequently means: Learn Danish or die! Particularly if you’re poor. Could that be a new way to eliminate poor, sick, uneducated – useless – immigrants using “civilized” methods?

The ”Dødbiderne” have taken over the country of Grundtvig.

(The ones lacking spiritual motives, the dull and prigs according to Grundtvig)

This is of course only one of numerous laws and measures which all point to the same direction.

To pay your interpreter is no new stuff in Europe, but it is in Scandinavia. So, it’s the

the Danes, once again, who take on the honour to pioneer in establishing 21^st century institutional racism in Scandinavia.

“If the Swedes are going to make Stockholm, Gothenburg and Malmö to a Scandinavian

counterpart of civil war Beirut, with clan wars, honour killings and mass rapes, we cannot intervene. But we can always put a draw in the middle of the Öresund-bridge”. That was the statement by Pia Kaersgaard (Vänstre) in 2002, which undermined the relations between Sweden and Denmark for a long time ahead.

And in one of her ideological newsletters in the past summer she called Sweden “the sick man of Scandinavia”, referring to Swedish immigration- and integration politics.

How feels the healthy fellow of Scandinavia?

About 5,5 million people live in

Denmark

, including immigrants and their children. People born abroad represent 7,5% of the total population, to compare with

Sweden

where the corresponding figure is 14,3%. Which means there are half as much immigrants in Denmark as in

Sweden

. There is also half as much tolerance for immigrants in Denmark as in Sweden.

There are some people in Sweden who think there are too many immigrants in the country. They represent a politically marginal and socially marginalized group. They already feel left out and accuse immigrants for this. But how is it possible that a majority of the Danes feel left out, particularly when there are only half as much immigrants as in Sweden?

The people can feel being left out when they live under a dictatorship, but the Danes do not. They still claim seriously that they feel left out in their own country and that their cultural identity is seriously threatened as well. Threat and alienation are caused by 417.000 immigrants. Not even a half million people.

The greatest problem with immigration seems anyway to be the Muslims. The overtones of the discourse about the devastating consequences of immigration are mostly about Islam. And it is actually Danish islamophobia that occupies our and the media’s attention all too often. The round of events related to the so called Muhammad cartoons controversy is hardly the only example, but the most blatant one, of how the Danes have acquired their own threat, all by themselves.

http://en.wikipedia.org/wiki/Jyllands-Posten_Muhammad_cartoons_controversy

I’m advocating total freedom of expression. I think nevertheless that the Danes could avoid to publish those cartoons. Not in the name of censorship but in the name of decency. Instead of that they keep inflating a question which, as I see it, is not only expressing polarization but is even creating it. Terrified and insecure people are a fertile soil for a xenophobic public opinion. A public opinion already stuffed with prejudice that gets activated by fear.

In all that surreal circus the Muhammad cartoon controversy really is, it is not immigrants in general who are the target and the scapegoat, it is the Muslims. So one wonders: Why are the Danes actually so rabid against Muslims? Why have they initiated their own little crusade? A crusade that makes them send their kids to die in

Afghanistan

, not in some peace-monitoring operation but in regular warfare?

Let’s follow the money…

Denmark

is a country producing huge amounts of pork. So huge that ther’s no longer enough space in that country, the Danes are breeding pigs all around the Balticum and Poland. Which is resulting in Danish pig farming being a serious environmental threat för the Baltic Sea. Denmark is producing 25 million pigs yearly. That is, there are 4,5 pigs matching every Dane!

I can hardly resist the temptation to call

Denmark

a giant pigsty.

It’s not surprising if the pig farmers, the pig industry and all the parts of Danish society that are financially pig dependent one way or another, fear the Muslims and Islam.

The Muslim aversion against pork and pig management is obviously a real threat. I fully understand this fear. As well as why it has to be transformed to another kind of fear, by dissimulating the financial aspects and addressing the cultural ones. Of course, it is more pleasant to feed the own self image with myths about cultural superiority instead of facts about financial interests.

But the language of the figures is clear:

What could 400 thousand immigrants set against 25 million pigs?

Limiting the amount of immigrants is thus a national imperative. And all means are

allowed when a small and threatened ethnic group has to struggle for its survival and keep being culturally and genetically healthy. If the Danish Muslims are too polite or too scared, or both, then they can be provoked, making them show their “real face”. And when they do it, fear arises amongst “ordinary people” who then can accept to introduce one by one all the discriminating and excluding laws and all the humiliating, dehumanizing institutions.

Until Denmark has been transformed to a pig safe zone, where the pork tenderloin and “pölse” (Danish sausage) can safely dwell on the store shelves without feeling challenged or deprived of their cultural value.

Muhammad, the guy who issued the directive against the pigs, is executed in public.

Denmark

will become an unpleasant country for Muslims, a country in which Muslims cannot, and don’t want to live.

The hijabs will be taken off, marriages will be prevented, the Danish language will be imposed even under threat of death, human rights will be questioned.

And lots of media coverage, the whole world will know how tough the freedom of expression really is, how much the Prophet is being insulted in that country. The expectation is that no Muslims will ever wish to emigrate to

Denmark

Turning your home to a hell just to avoid receiving guests…

Polluting the waters, the earth and the air with pig shit and methane…

Considering vulgar insults to be the pinnacle of the freedom of expression…

Making brawn of Grundtvig ….

Doesn’t all that sound slightly self-destructive?

To say nothing about the Danish pigs themselves… Not so long ago we could read about the unacceptable conditions under which Danish pigs live their short lives. Conditions that make Danish pork much cheaper than Swedish pork. The Danish pigsty is unfortunately no pleasant place for the pigs either. All that’ s happening is not for their sake.

One can only ascertain that the Danish pigs are taking over, surrounding the Baltic Sea. Even Sweden is threatened

Well, if the Danes want to turn their country to a pigsty, we cannot intervene. But if the pigs

would go ahead to invade Sweden we can always put a draw in the middle of the Östersund-bridge.

Following the Danish money: Identitetspolitik i svinstian

2011-03-25T00:35:00.002+01:00

Läste nyligen att ny lagstiftning har trätt i kraft i Danmark som innebär att invandrare måste själva betala för tolkning i sina kontakter med myndigheter. Även sjukvården. Kritiken från läkarna är hård men det biter inte på regeringen. Enligt hälsoministern Bertel Harder (Vänstre) är detta ett incitament (!!!) för att invandrare ska lära sig danska. Det som gäller är alltså: lär dig danska eller dö. Särskilt om du är fattig. Ett nytt sätt att eliminera fattiga, sjuka, outbildade – onyttiga - invandrare på ett civiliserat sätt?

”Dødbiderne” har tagit över i Grundtvigs land.

Det här är såklart bara en av otaliga lagar och åtgärder som alla leder mot samma mål.

Att bekosta tolk själv är inget nytt i Europa men väl i Norden. Så det är återigen danskarna som tagit sig äran och bryter ny mark när det gäller att etablera 2000-talets institutionella rasism i Norden.

“Om svenskarna kommer att göra Stockholm, Göteborg och Malmö till skandinaviska motsvarigheter till inbördeskrigets Beirut med klankrig, hedersmord och massvåldtäkter, så kan vi inte ingripa. Men vi kan alltid sätta en broklaff i mitten av Öresundsbron.” var Pia Kaersgaards uttalande 2002 som sabbade relationerna mellan Sverige och Danmark för lång tid framöver.

Och i somras kallade Pia Kaersgaard, i en av sina ideologiska nyhetsbrev, Sverige för ”Nordens sjuke man” (könsbyte för moder Svea på köpet) med hänvisning till svensk invandrar- och integrationspolitik.

Hur är det då med Nordens friska prick?

Det bor 5,5 miljoner människor i Danmark (inkl invandrarna och deras barn).

Danmarks utlandsfödda utgör 7,5% av befolkningen, att jämföra med Sverige där motsvarande siffra 14,3%. Hälften så mycket invandrare alltså. Och hälften så mycket tolerans.

Det är några i Sverige som tycker att det är för många invandrare. De utgör en politiskt marginell och socialt marginaliserad grupp De känner sig redan utanför och skyller det på invandrarna. Men hur kommer det sig att majoriteten av danskarna känner sig utanför, särskilt när det är hälften så mycket invandrare i Danmark som i Sverige?

Folket kan känna sig utanför när det lever i en diktatur, men det gör inte danskarna. Ändå påstår dem på fullt allvar att de känner sig utanför i sitt eget land och att deras kulturella och nationella identitet är allvarligt hotade. Hotet och utanförskapet orsakas av 417.000 människor. Inte ens en halv miljon.

Det största problemet med invandringen verkar dock vara muslimerna. Övertonerna kring invandringens förödande konsekvenser handlar för det mesta om islam. Och det är just den danska islamofobin som upptar mediernas och vår uppmärksamhet med jämna mellanrum. Turerna med de sk Muhammedteckningarna är inte det enda, men det mest påtagliga exempel av hur danskarna själva skaffat sig en alldeles egen hotbild.

Jag är för fullständig yttrandefrihet. Ändå tycker jag att man kunde låtit bli att publicera teckningarna. Inte i censurens namn utan i anständighetens. Men istället har man blåst upp en fråga som, som jag ser det, inte bara varit uttryck för polarisering utan rentav skapat den.

Skräckslagna och otrygga människor är bra grogrund för en främlingsfientlig opinion.

En opinion som redan är fullproppad med fördomar och behöver bara aktivera dem genom rädslan.

I hela denna surrealistiska cirkus som turerna med Muhammedteckningarna utgör, är det inte invandrarna i stort utan muslimerna som är måltavla och syndabock. Och då undrar man: varför är danskarna egentligen så rabiata mot muslimerna? Varför har de startat ett eget litet korståg? Som gör att de t.o.m. gärna skickar sina ungar att dö i Afghanistan, inte i några fredsinsatser utan i regelrätt krigsföring?

Let’s follow the money…

Danmark är ett land som producerar enorma mängder griskött. Så pass enorma att det inte finns plats längre i landet, danskarna föder upp grisar runtom i de baltiska länderna och i Polen. Något som resulterat i att deras grisuppfödning utgör idag ett allvarligt hot mot miljön i Östersjön.

Danmark producerar 25 miljoner grisar per år. Det går alltså 4,5 grisar på varje dansk!

Jag kan tyvärr inte motstå frestelsen att kalla Danmark för en gigantisk svinstia.

Det är inte förvånande om grisbönderna, grisindustrin och alla delar av det danska samhället som är ekonomiskt grisberoende på ett eller annat sätt, är rädda för muslimerna och islam.

Den muslimska aversionen mot griskött och dess hantering är ju ett reellt hot. Jag har full förståelse för denna rädsla. Och för varför den måste förvandlas till en annan sorts rädsla, genom att dölja de ekonomiska aspekterna och syssla med de kulturella. Naturligtvis är det trevligare att föda upp den egna självilden med myter om kulturell överlägsenhet än med

fakta om ekonomiska intressen.

Men siffrorna talar klarspråk. Vad kan 400 tusen invandrare sätta emot 25 miljoner grisar?

Att begränsa antalet muslimer är därmed en nationell angelägenhet. Och alla medel är tillåtna när ett litet och hotat folk ska kämpa för överlevnad och förbli kulturellt och genetiskt friska.

Om muslimerna i Danmark är för snälla eller för rädda, eller både och, så kan man provocera dem så de visar sitt ”verkliga ansikte”. Och när de har gjort det så uppstår rädslan hos sk ”vanligt folk” som går med på att införa den ena diskriminerande och exkluderande lagen efter den andra, den ena människoförnedrande institutionen efter den andra.

Tills Danmark har förvandlats till en grissäker zon där fläskfilé och pölse kan tryggt vistas på butikshyllorna utan att känna sig ifrågasatta eller berövade sitt kulturella värde.

Muhammad, han som utfärdat direktivet mot grisköttet, avrättas offentligt.

Danmark ska bli ett otrevligt land för muslimer, ett land muslimer varken kan eller vill bo i. Slöjorna ska av, giftermålen ska förhindras, det danska språket ska påtvingas med dödshot, de mänskliga rättigheterna ska bort. Och mycket massmedial uppmärksamhet, hela världen ska få veta hur jobbig yttrandefriheten är, hur mycket profeten förolämpas i detta land. Förhoppningen är att inga muslimer vill invandra till Danmark.

Att göra sitt eget hem till ett helvete för att slipa ta emot gäster …

Att förorena vattnet, marken och luften med svinskit och metangaser …

Att utse vulgära förolämpningar till yttrandefrihetens höjdpunkt …

Att göra sylta av Grundtvig …

Låter inte allt detta en aning självdestruktivt?

För att inte tala om hur vidrigt de danska grisarna har det. Det var inte länge sen media uppmärksammade förhållandena - som ju gör att danskt griskött är avsevärt billigare än det svenska. Den danska svinstian är tyvärr inget trevligt ställe för grisarna heller. Allt detta händer inte för deras skull.

Det är bara att konstatera att de danska grisarna tar över och har omringat Östersjön. Även Sverige är i fara.

Nåväl. Om danskarna vill förvandla sitt land till en svinstia så kan vi inte ingripa. Men om grisarna skulle börja invadera Sverige så kan vi alltid sätta en broklaff i mitten av Öresundsbron.

ADHD som social konstruktion

2011-02-28T23:58:00.003+01:00

Vem minns DAMP-barnen?

2011-02-28T23:53:00.008+01:00

DAMP var inne på 90-talet. Jag har inte hört begreppet nämnas på flera år. Utom i ungdomarnas talspråk, de som gick i skolan då. Syndromet är borta men språkbruket är kvar: ditt djävla dampbarn (tidigare årskullarnas cp-barn), jag fick damp (blev förbannad) och verbet dampa. Idag håller man sig till ADHD, även det ett paraplybegrepp för ett antal ”symptom”, men mycket snävare och internationellt etablerat till skillnad från hemmasnickrade DAMP. För DAMP skulle enligt professor Gillberg, som lanserade syndromet, omfatta så mycket som över 10% av skolbarnen. Det var visst några som gnuggade händerna på sina håll och såg fram emot ökade försäljningssiffror och livslånga

kunder. Ju tidigare diagnos, desto tidigare medicinering. Livslångt beroende.

Varför skriver jag detta?

Jag tänker på alla de barnen som fick diagnosen DAMP (det fanns en hel del på mina barns skolor), en diagnos som inte längre används och inte längre finns eftersom det ”vetenskapliga” underlaget är borta. Professor Gillberg fick själv damp och eldade upp sin eminenta forskning. Men stämpeln fick de barnen i alla fall, för det visste ju alla i skolan att dom var dampbarn. Dessa barn är idag unga vuxna och de finns ju på våra folkhögskolor och i åtgärdsprogrammen för unga arbetslösa.

Inte var det någon slump att denna diagnos blev så populär under just 90-talet, de stora nedskärningarnas tid, då den svenska skolan i princip monterades ner för att sedan i uselt tillstånd bli så kritiserad. Minskade resurser fick ju folk att vilja åberopa diagnoser och bokstäver för att deras barn ska få adekvat undervisning och en dräglig lärmiljö. Bristen var egentligen hos skolan och inte hos barnen: Alltför stora klasser, nedlagda fritidshem, alltför få vuxna, desperata lärare, inga specialresurser, osv osv.

Paraplybegrepp som DAMP, ADHD, autism, dyslexi är så ”tacksamma”. De rymmer det mesta. Problemet är att de utgör symptombilder som kan uppstå av vitt skilda orsaker, från ärftliga medfödda problem till psykologiska faktorer. Eller pga skolans undervisningsmetoder.

Den som arbetar med människor - och det gör vi ju i skolan även om vi även arbetar med bokstäver – vet att varje människa är unik, oavsett diagnos. Av denna anledning är jag emot diagnoserna, de hindrar oss att se människan, de förser eleven med en stämpel som kommer att följa med under hela skolgången. Inte bara i skolhälsovårdens journaler utan också på skolgården. Och så följer den med till folkhögskolan dit många hittar så småningom efter en misslyckad skoltid i stigmatisering och utanförskap.

Så här läser jag i Wikipedia under DAMP:

”När DAMP används som skällsord handlar det dock om okunnighet och fördomar, eftersom denna bild är helt felaktig. En person med DAMP kan vara mycket lugn, och behöver inte alls vara någon bråkstake”.

Hur mycket än vi kallar våra barn för okunniga och fördomsfulla, och hur mycket än vuxenvärlden försöker drapera det hela i vetenskapliga slöjor, så förstår ju våra barn vad kärnfrågan handlar om: att klassificera och sortera, och även sortera bort vissa barn. För att resurserna inte räcker till alla (som på 90-talet) eller för att de inte bör räcka till alla (som idag). Därav det klarsynta språkbruket.

Vi har i dagarna en ny omgång av debatten kring diagnoserna, denna gång gäller det medicineringens omfattning och lämplighet. Den svenska skolan har varit en skola för alla. Den nya svenska skolan har ambitionen att bli en rationell och välfungerande sorteringsapparat. Och ska man få göra jobbet i lugn och ro så måste vissa medicinera. Så frågan är inte om vi ska medicinera eller inte utan vilken skola vi vill ha.

Enligt min mening bör det vara upp till lärarkollegiet på skolan att avgöra vilka elever ska få särskilda resurser. För detta ska de inte behöva medicinska diagnoser eller droger. Vad vet

neuropsykiatrin om undervisning och lärande i skolan? Vad vet läkemedelsindustrin som finansierar forskningsrapporter och undersökningar? Elevernas behov bör avgöras utifrån lärandets behov och förutsättningar, och det är ju de professionella lärarna som ska ha förtroendet att göra detta.

Vad folkhögskolan INTE är

2011-02-25T21:25:00.001+01:00

”Folkhögskolan är ingen skola!”

Detta inte helt okontroversiella slagord har de som fått tillfälle att träffa Stewe Claesson, f.d. färgstarke folkhögskolerektor och känd författare, säkert hört. Det har jag alltid gillat.

Varje tid har sina egna slagord, kontroverser och desperationer. Idag är Stewe pensionerad rektor och vi lever i en ny tid. Och jag ertappar mig själv att allt oftare och allt mer desperat

upprepa ett nytt slagord:

”Folkhögskolan är inget behandlingshem!”

Bara ett par generationer folkbildare bakåt i tiden skulle det slagordet låtit helt absurt, eller hur? Hur i helsike har vi hamnat här?

Det kan vara så att vi själva har försatt oss i en sådan situation - i vår iver att påvisa att vi behövs. Vi behövs för de funktionshindrade, för de socialt utslagna, för de utbrända, för alla dessa unga som mår dåligt, för alla dessa stackare som behöver tas om hand och som samhället struntar i mer och mer.

Det kan också vara så att vi har i dessa människor hittat nya målgrupper som ger folkhögskolan fler och nya resurser genom ett övertagande av verksamhet som egentligen hör till vård- och behandlingssektorn.

Traditionellt har behovet av bildning och utbildning definierats inom folkbildningen som

en klassfråga. Kursdeltagarnas personliga problem och behov sprang ur sociala problem och behov. De var inte misslyckade, de var missgynnade. Det personliga var politiskt.

Idag är förklaringen för kursdeltagarens ”misslyckanden” alltför ofta medicinsk. Problemen är individuella och inte socialt betingade. Det är inte det sociala arvet utan det biologiska som avgör om man klarat skolan och om man så småningom kommer bli folkhögskoleelev. Eller så är deltagaren ett offer. Ett mobbningsoffer från skolan eller arbetslivet, en som bränts ut i arbetet eller slagits ut ur systemet. Och de mår dåligt, allihopa.

Så har vi snärjt in oss i de neuropsykiatriska snåren och irrar runt i diagnosernas dimmiga landskap. Motvilligt, frustrerat och med ytterst bristfällig kompetens försöker lärarna navigera bland bokstäver och syndrom. Majoriteten av de erbjudanden som cirkulerar i fortbildningsmarknaden för folkhögskolornas lärare handlar om diagnoser. Våra lärare känner ett desperat behov att lära sig mer och mer om autism, Aspberger, ADHD, Tourette, m fl. Floran av diagnoser växer ständigt.

Jag förnekar inte att det finns människor som behöver särskilt stöd. De finns och de blir allt fler på våra folkhögskolor. Men orsakerna är inte medicinska, de är sociala. Det är inte våra kursdeltagare som är misslyckade. Det är skolsystemet som är misslyckat, och på folkhögskolan hamnar dess biprodukter.

Så länge vi betraktar våra deltagare som offer kommer vi att se oss själva som omhändertagande institutioner. Och därmed odla en omhändertagandets kultur där den fria och frivilliga folkbildningen, bildningsresan, medborgarfostran, samhällsförändringen förvandlas till kuriosa och reliker.

Folkhögskolan är en folkbildningsinstitution. Vi sysslar inte med behandling.

Vi arbetar med det ljusa, det friska, det starka, det utvecklings- och bildningsbara hos människor. Hos alla människor, oavsett bakgrund och orsaker. Vi frågar inte vad man gjort förut utan vad man vill göra sen. Vi frågar inte vad man är utan vem man vill bli.

Vårt arbete vilar inte på andras utredningar och diagnoser utan på mellanmänskliga samtal som pågår här och nu.

På bordet ligger idag ett förslag om nytt statsbidragssystem. Bland många föreslagna kuriositeter återfinns kravet på diagnos för att skolan ska få tillgång till bidrag och därmed kunna ge särskilt stöd till de kursdeltagare som behöver det.

Diagnos behöver man för att få rätt till behandling och andra vårdinsatser. Om folkhögskolan ska kräva diagnos blir vi en del av ett behandlingssystem där kursdeltagaren förvandlas till patient. Därmed kommer den trend som redan finns att institutionaliseras. Och vad blir nästa steg? Ska vi kräva remiss för att ta emot patientdeltagaren? Ska vi föra medicinska journaler?

Folkhögskolorna har idag många elever med särskilda behov. Det är självklart att vi ska få medel för att ge adekvat stöd. Men det är vi som har kompetensen att avgöra vilka ska få stödet, och på vilket sätt, utifrån ett folkbildningsmässigt perspektiv. Vi behöver inte diagnoser från läkare och specialister för att utöva vår profession. Vi bör ha förtroendet att göra våra insatser utifrån vår kompetens som folkbildare.

Skulle det uppstå misstankar om missbruk av medlen så är FBR välkomna på inspektion. Jag välkomnar också FBR i en roll av ”branschorganisation” som bevakar kvalitén och etiken hos sina medlemmar. Ett system som institutionaliserar rollen som ”dumpningsplats” för samhällets misslyckanden leder folkhögskolan till dunkla områden, mycket långt ifrån folkbildningen.

Om vi fortsätter så här, undrar jag vad som kommer att bli framtidens negation… ”Folkhögskolan ä ingen ungdomsanstalt!”??

Att lära sig från sina erfarenheter: Arabstaternas sammanbrott.

2011-02-22T23:16:00.004+01:00

Jag har nu hunnit läsa ett antal historiska jämförelser som försöker ringa in och förstå det som händer i mellanöstern i dessa dagar. Jag läste tom en jämförelse med år 1848, men det som är på tapeten är framför allt jämförelsen med 70-talets Iran.

Vad jag vet, det som hände i Iran var ett uppror inom en stats gränser. Det som händer i mellanöstern idag är däremot ett systemsammanbrott.

Det faktum att arabstaterna hängt ihop i ett system gör att den ena regimen efter den andra faller som dominobrickor och i en takt som överraskar oss och får oss att tappa andan.

Arabstaterna har haft en gemensam historia och likartade historiska, politiska, kulturella, och socioekonomiska förutsättningar. Inte desamma, men väl sammanvävda.

Regimerna bygger på likartade premisser och strukturer och i grund och botten alltid stött varandra i ett ömsesidigt beroendeförhållande. De är djupt korrupta organisationer där regimen har kommit att bestå enbart av en fasad, en maktens grotesk marionetteater.

Bakom fasaden finns just ingenting. Systemet har läkt – resurser, tillit, stabilitet, tydlighet, konsekvens, rättvisa, moral, i stort sett alla värden som ger makten legitimitet – alltför länge och från alltför många håll. Det finns inga värden att försvara. Och när kejsaren är naken så faller allting samman som ett korthus. Och fallet kan bli både högljutt och blodigt.

Bakom fasaden skingrar verkligheten: ekonomisk exploatering, social desintegration och moraliskt förfall.

Totalitarismens ideologier i form av dels panarabismen och dels en officiell variant av ortodox islam har tystat ner och osynliggjort olikheten och mångfalden i en av världens och historiens största kulturella mötesplatser.

Strypandet av yttrandefriheten har förvandlat dessa länders befolkningar till till synes stumma undersåtar och gett till omvärlden intrycket att de inte tänker och inte har någonting att säga.

För ca 20 år sedan bevittnade vi ett liknande systemsammanbrott, öststaternas fall. De föll som dominobrickor och i en takt som överraskat oss och fått oss att tappa andan. Konsekvenserna av dessa händelser var svåröverskådliga då, och bara idag kan vi se någorlunda klart hur den ena historiska händelsen ledde till nästa, under förutsättning att vi vill se. Vi lever idag i den värld, i de konflikter och i de globala problemställningar som skapades av detta sammanbrott.

Om öststaterna låg mitt i Europa så ligger arabstaterna i Europas omedelbara grannskap.

Regimernas brutala järngrepp över människors drömmar och viljor om fria, värdiga och meningsfulla liv har suttit som ett tungt lock över en gigantisk kokande kittel.

Locket har hållits stadigt på plats av västvärlden som lagt ner mycket krafter och resurser för att upprätthålla de utarbetade relationerna av postkolonial exploatering. Fattigdomen, utslagningen, korruptionen och desintegrationen har man sett som ett ”naturligt” tillstånd, en konsekvens av dessa samhällens kulturella och sociala efterblivenhet. Europa har ihärdigt och hårdhänt försökt hålla ”vildarna” utanför sina gränser, genom att stödja regimerna som hållit sina folk ”i schack” och genom murar och gränspatruller som håller utanför regimernas konsekvenser, systemets ”avfall”.

Vad ska man säga om alla skräckscenarier om islamisternas framgångar och tveksamheten inför vad upproren kommer leda till?

Regimerna i de f.d. öststaterna har ersatts av mer eller mindre demokratiska regeringar, allt utifrån sina historiska och sociala förutsättningar. Ingen har förväntat sig att de skulle bli

mönsterdemokratier över en natt, och hur många av de gamla ”hederliga” europeiska demokratier är egentligen sådana?

Matade med det kalla krigets antikommunistiska propaganda har alla haft överseende med de f.d. öststaternas demokratiska underskott. Men de arabiska regimerna har man lärt sig betrakta som ”goda” stater som håller islamisterna borta från makten och står för modernitet och sekularisering . I själva verket har de bara varit västvärldens lokala ordningsvakter. I alla arabstater finns en ”djup stat” med täta och robusta förbindelser till parastatliga organisationer och militanta islamistgrupperingar, tät sammanvävda med säkerhetstjänsterna och militären.

Västvärldens tolerans mot dessa regimer har vilat på den kolonialistiska idén om att dessa folk är primitiva, kulturellt och politiskt efterblivna, saknar förmågan att fungera i en demokrati och inte klarar av att vara fria medborgare. De behöver piskas till moderniteten och tuktas till disciplinerade arbetare.

Nu när de reser sig och formulerar välartikulerade ståndpunkter står världen och häpnar.

Finns dom? Talar dom? Tänker dom? Tveksamheten och rädslan att ge stöd åt en riktig folkrörelse för demokrati och medborgarrättigheter bottnar också den i synen på dessa folk som efterblivna och primitiva, oförmögna att artikulera sig och än mer att formulera ståndpunkter om politisk styrning.

Efter öststaternas fall har Europa och världen förändrats. Sammanbrottet tog olika former i olika länder och hade olika konsekvenser. Från fredliga regimskiften till blodbadet på Balkan.

Från demokratiska val till mobbens brutala avrättning av diktatorn. Från nya eliters uppgång till barbariska förföljelser av romerna.

Nya stater har formats, etniska grupper har hävdat sig, vissa fredligt och civiliserat andra genom de etniska rensningarnas barbari Folken har odlat sina nationella identiteter och dragit gränser mellan sig. Samtidigt har de gradvis blivit en del av den europeiska gemenskapen vilket innebär en process där gränserna åter upphävs. .

Sammanbrottet hade också en rad omedelbara konsekvenser för resten av Europa: flyktingvågor, fredsstyrkor, nya marknader, nya gränsöverskridande samarbeten, nya former av exploatering, nya former av fattigdom. Tillgång till nya ”förmåner” för ”västeuropéerna”, från billig arbetskraft till billig köpesex. Tillgång till nya världar, idéer, möjligheter för ”östeuropéerna”.

Har vi lärt oss något av dessa händelser och deras konsekvenser? Är vi beredda att handla inför nya Srebrenicor? Nya Kossovo? Nya etniska och religiösa rensningar?

Att jämföra dagens händelser i mellanöstern med det som händer under och efter den iranska revolutionen är ett uttryck för historisk omedvetenhet och kulturell blindhet. Kanske är det så att öststaternas fall, som avslutades med blodbadet på Balkan, har lämnat en sån dålig eftersmak att vi hellre förtränger de smärtsamma minnena. Har vi då inte lärt oss av Förintelsen vad historisk glömska innebär? Sade vi inte att vi aldrig ska glömma, att vi ska lära oss av våra erfarenheter? Ska vi då leta efter sanningen så långt tillbaka i tiden som det bara går, ända till 1848? Bara för att slippa se våra egna tillkortakommanden och hur vi bara tittat på när massakern pågick?

Eller kan det vara så att vår till åldern kommen europeiska värld har börjat få ett degenererat korttidsminne och leva med sina långtidsminnen? Alltså drabbats av åldersdemens?

Arabstaternas sammanbrott skapar en ny tid, ett nytt Mellanöstern, ett nytt Europa, ett nytt Afrika, en ny värld. Den kommer att påverka våra framtidsplaner och alla våra stora och små beslut.

Vilken är dagens järnridå? Vilka överraskningar väntar bakom den? Vilka murar kommer att falla?

Som 60-talist föddes jag i en värld dominerad av det kalla kriget men också under en tid som revolutionerade människors sociala och politiska medvetande. Min generation är barn av den tid då det i USA pågick en medborgarrättsrörelse som påverkade inte bara landets framtid utan också hela världens. Det liv vi lever idag har stakats ut redan då.

För ca 20 år sedan upplevde vi öststaternas sammanbrott, Berlinmurens fall och vår värld förändrades för alltid. Öststaternas befolkningar förde sin kamp för demokrati genom en bred medborgarrättsrörelse.

Idag är det mellanösterns tur, och arabstaterna stormas av en egen, bred, kampvillig, medborgarrättsrörelse.

Så, hur ska vi förhålla oss till det som pågår?

Det finns något som med säkerhet är lugnt och stabilt och det är döden.

Livet och friheten består av kaos, oförutsägbarhet, läskiga hot och fantastiska möjligheter.

Dags för ord och t.o.m. några visor

2011-02-20T20:42:00.009+01:00

Att starta en sån här blogg, det har jag gått och funderat på ett tag. Jag har länge känt frustration över att det saknas ett forum för folkbildningsideologiska samtal, särskilt folkhögskoleidoeologiska. Ett öppet forum som även allmänheten har tillgång till. Det är inte meningen att den här bloggen ska i sig bli detta forum. Det här är ett försök att skapa ett rum för idéer och samtal kring folkbildningen, dess existensvillkor och framtid. Och därmed skapa förutsättningar för ett forum.

Folkbildare har ju tidigare farit landet runt och – obs! utan ersättning - spritt kunskapens ljus.

Idag ska vi ha betalt för allt. Inget fel med det, åtminstone inte alltid. Men engagemanget? Idéerna? Glöden? Vart tog de vägen?

Folkbildningen förändras. Det är ju en trivialitet att säga så, världen förändras ju så det knakar och folkbildningen är inget undantag.

Folkbildningen ska vara ett socialt rum för idéer och samtal, kunskap och utveckling. Var finns det rummet idag?

Självfallet skapar vi det rummet på våra folkhögskolor och studieförbund, kanske inte alltid men oftast. Möjligen skapar vi digitala rum på Folkbildningsnätet. Ett visst rum finns i SFHL:s tidning, ”Folkhögskolan”. På f-programmet och i andra fortbildningssammanhang lyckas vi ibland skapa förutsättningar för ideologiska samtal.

Men alla dessa rum är slutna rum. De utgör vår klubb för inbördes beundran. Där är tryggt, vi vet alla vad vi pratar om och så vet vi att ”de andra” inte riktigt förstår. Fast vi har svårt att säga varför.

Vi som är rektorer har överväldigats av statsmaktens krav på styrning, redovisning, rapportering, uppföljning och allt vad det heter. Vi drabbas av stora förändringar som om de var oförutsägbara väderförhållanden. Vi försöker hålla oss flytande i pappersmassorna och har varken tid eller krafter att lyfta blicken och se vad det är som egentligen pågår där besluten fattas.

När vi kommer samman på FBR:s konferenser är det bara för att bli tillsagda och uppläxade.

Vi får bara yttra oss när vi blir tillfrågade och i frågor som inte formulerats av oss. Vi får delta i framtidsverkstäder och andra manipulativa lekar där enda syftet är att legitimera de beslut som redan fattats. Vi får delta i styrda debatter och komprimera våra åsikter så de får plats i

enkätformulärens svarsrutor. Våra ideologiska samtal är förpassade till fikastunden och tagit formen av gnäll. Vi gnäller, dricker ur sista kaffedroppen, och går in och lyssnar på de nya anvisningarna. Och sen går vi hem och verkställer. Och så mumlar vi surt emellanåt och försöker att inte gripas av panik inför det som vi faktiskt ser skymma långt bort i horisonten: den folkliga bildningens brutala död i systemrationalitetens gigantiska dokumentförstörare.

Det tragiska är att det inte saknas idéer och inte heller vilja. Engagemanget är stort, de kritiska och välformulerade rösterna inte alls få. Kunskapen är större än någonsin. Den samlade erfarenheten finns där. Men var kommer allt detta samman till en kraftfull, flerstämmig, färgsprakande, ohejdbar idéströmning?

Världen förändras och vi behöver skaffa oss nya verktyg och bygga nya arenor för debatt och nya rum där vi fritt och frivilligt kan uttrycka oss och skapa idématerialet för framtidens folkbildning och för folkhögskoleformen.

Min förhoppning är att den här platsen ska vara en sån plats, att den ska stimulera till dialog och debatt inte bara här utan på andra platser, och att den ska låta oss glädjas av våra motsättningar. Det är en högst personlig plats, som inte gör anspråk på att producera någon sanning utan bara förändringsbenägna åsikter.

Ibland kan man sitta länge och ruva på idéer och tankar men vardagens arbetsbörda tar överhanden och det blir aldrig nåt av idéerna. Det kanske är meningen att vi inte ska hinna med att tänka… vi ska bara verkställa och köra hårt framåt till vår egen undergång.

Den välbehövliga sparken i rumpan fick jag av Stina Sundbergs bortgång. Jag blev så förbannad först på RIO som inte skickat ett litet meddelande, det var min första, känslomässiga, reaktion.

Men egentligen är jag förbannad över sakernas tillstånd. Som innebär att vi inte har ett gemensamt forum där även en för oss alla och för svensk folkbildning tragisk händelse skulle självklart spridas. Ja, livet är kort och oförutsägbart. Dags att ta till orda.